2277. Då den realitet som vi benämner "fri vilja" är en underordnad förmåga eller egenskap hos det levande väsendet, är den alltså avhängig av detta väsens existens, inte tvärtom. Väsendet kan alltså inte med sin vilja ödelägga denna sin existens. Vore det levande väsendets eviga existens underställd dess vilja, skulle det aldrig någonsin ha kunnat bli till, för viljan kan endast existera i kraft av det levande väsen som utgör dess upphov och i vilket den utgör en underordnad egenskap. Om det hade funnits en tid då detta väsen inte existerade, hur skulle viljan då ha blivit till? Här måste vi komma ihåg att det levande väsendet utgör två realiteter: den förgängliga delen och den oförgängliga delen. Den oförgängliga delen består, som tidigare nämnts, av en kombination av eviga principer, vilka alla existerar bortom manifestationerna. Och här existerar denna kombination som det skapades eller det timligas orubbliga fundament och upphov. Detta fundament eller upphov kan ingen analys ha, i och med att allt som kan utgöra en analys är skapat av detta. Det kan därför i denna sin innersta instans endast vara: något som är. Men detta något manifesterar sig. Och det kan endast ske genom dess motsats, nämligen det skapade, det förgängliga, det föränderliga och därför det timliga. I detta dess laborerande med det timliga har viljan sin domän eller hemvist. I den kombination av de eviga principer som utgör jaget eller den eviga delen av det levande väsendet, existerar inte något som kan förändras. Och där ingenting finns som kan förändras, kan det omöjligt finnas något bruk för vilja. Vi ser åter hur suveränt det levande väsendet genom den eviga delen av sin struktur är garanterat odödlig eller evigt medveten upplevelse av livet. Även om denna eviga del genom sin otillgänglighet för förnimmelse endast kan betecknas som: "något som är", så uppenbarar den sig dock indirekt för sinnena som en evigt reglerande makt genom det levande väsendets laborerande med materien.