2280. Men hunger- och mättnadsprincipen gäller, som nämnts, inte bara i fråga om mat och dryck eller väsendets rent kroppsliga näring. För människans del yttrar sig hunger- och mättnadsprincipen även som drivkraften vid tillfredsställandet av alla hennes övriga existerande medvetna former av hunger- eller begärtillstånd. Här finner vi också en hel värld av hunger-, längtan- eller begärformer. Men här kallar vi det vanligen inte hunger. Här betecknar vi det oftast som "intressesfärer". När en människa får intresse för ett eller annat fält, till exempel vetenskap, konst, politik eller dylikt, kan hon också välja eller vraka alltefter önskan eller begär. Hon kan alltså även här välja på vilket sätt hon eventuellt ska tillfredsställa sin lust och sitt intresse eller sin mentala hunger. Med sin vilja kan hon varken råda över den mentala eller den näringsmässiga hungerns uppkomst i sitt psyke. Den uppstår där såväl som i hennes fysiska organism oberoende av hennes vilja, och tvingar henne att med sin vilja mer eller mindre tillfredsställa den. Väsendet kan alltså inte med sin vilja hindra denna kroppsliga eller mentala hunger att uppstå. Den uppstår till följd av sin eviga natur såsom identisk med själva väsendets eviga liv. Men i kraft av sin identitet som hunger, begär, lust och längtan befordrar den väsendets viljeutlösning till ställningstagande inför denna yttring av hunger- och mättnadsprincipen. Denna mentala och kroppsliga hunger uppstår alltså inte under viljans kontroll. Den hör ihop med de eviga principer som tillsammans utgör "något som är", och som utgör själva det evigt levande väsendet. Men när det gäller variationerna i tillfredsställandet av den eviga hunger- och mättnadsprincipen, har väsendet av naturen fri vilja. Och det är detta väsendets tillfredsställande av kroppslig och mental hunger som utgör hela dess livsupplevelse och uppträdande.