2281. Ett väsens uppträdande är således i alla situationer utan undantag identiskt med verkningar av dess utlösta fria vilja att tillfredsställa sina begär. Då det är dessa verkningar återigen som utgör väsendets samlade livsupplevelse, vilket är vad vi kallar öde, blir det alltså här tydligt att variationerna i väsendets öde är produkter av dess egen utlösta fria vilja. Då ödet således har sin rot i den eviga hunger- och mättnadsprincipen, som i sin tur regleras av spiralkretsloppsprincipen, så att väsendets hunger- och mättnadsprincip därigenom flyttas från det ena spiralriket till det andra, har väsendet absolut inget inflytande på detta förhållande. Dess eviga livsupplevelse eller öde måste därför för väsendet evigt förbli en upprepning av rörelsen genom spiralkretsloppets sex riken. Detta förhållande, att det levande väsendet måste genomgå dessa stadier, är alltså en evigt existerande förutsättning för att det över huvud taget ska kunna vidmakthålla och förnya sin eviga livsupplevelseförmåga och därmed sin odödlighet. Detta tillstånd ligger självfallet utanför väsendets viljekontroll. Genom sitt framträdande som en evig princip och den därav följande analysen "något som är", är det ett med själva det levande väsendet. Det hör samman med jagets eviga och för förnimmelse otillgängliga natur. Men det levande väsendets fria vilja behärskar alltså området för variationerna av mättnadsprincipen inom de olika hunger- eller begärprinciperna inom spiralkretsloppets högsta riken.