2283. Men ett uppträdande där den fria viljan inte utgör ett större eller mindre hinder för andra levande väsens fria vilja, finns inte hos den icke färdiga människan, eftersom detta väsen uppfattar det mer eller mindre som ett livsvillkor att uppresa hinder för andra väsens fria vilja. En jägare som går ut för att dräpa djur, antingen det är hans lust och tidsfördriv eller han känner det som livsnödvändigt, förgör och hindrar därmed djurets fria vilja och rätt att leva. Ett sådant missbruk av fri vilja avslöjar i allra högsta grad sitt upphov som ett icke färdigt väsen. Det har ännu ett stycke väg att tillryggalägga i utvecklingens domän innan det når fram till att bli människan som Guds avbild. Det vet ännu inte att det inte är en livsbetingelse för människan att dräpa djur eller animaliska väsen för att leva, och att växtföda är hennes verkliga, normala kost. Det är bland annat härigenom som hennes uppträdande blir en överträdelse av det femte budet: Du skall inte dräpa. Att människan med denna dräpande livsinställning blockerar sin egen fria vilja, är självklart, eftersom ödeslagen betingar att verkningarna av hennes uppträdande mot andra levande väsen skapar hennes eget öde. Missbruk av den fria viljan är således det enda som kan hämma eller blockera människans vilja, så att hon för en tid är utan fri vilja. Denna hämning eller blockering av den fria viljan befordras genom motgångar, besvikelser, förföljelser och kverulans från medmänniskornas sida. Och ett stort område av sjukdomar, invaliditet, sorger och bekymmer och många andra slag av mörka ödesdetaljer har sin djupaste rot i en utlöst felaktig eller missbrukad viljeföring hos väsendena i fråga. Ingen människa kan uppnå fullkomlig lycka eller verkligt normalt välbefinnande, och därmed den eviga friden eller harmonin eller det så kallade "himmelriket" i sitt inre, annat än genom sin viljeföring. Därför blir tillägnandet av den fullkomliga viljeföringen det enda nödvändiga såväl för nationerna som för den enskilda människan.