2287. Vad är det då som väsendena en gång blivit invecklade i och som bildar grundvalen för deras nuvarande tillstånd i form av utveckling? Ja, här måste vi först se på vilken skillnad det är mellan de mindre utvecklade och de mer utvecklade människorna. Ser vi på de så kallade högt utvecklade människorna, kan vi där se att det finns något som de är mer avvecklade eller frigjorda ifrån än de mindre utvecklade. Således kan vi se att ju högre utvecklade väsendena är, desto mindre har de kvar av djuriska anlag i sin mentalitet. De ljuger inte, de varken mördar eller lemlästar, de varken rövar eller plundrar, de är varken intoleranta eller svartsjuka. Ja, de känner över huvud taget ingen bitterhet, antipati eller vrede mot någon eller något. De nänns inte göra något levande väsen illa. De nänns inte avvisa andra människor som ber dem om hjälp. De önskar i själva verket leva för att vara till glädje och välsignelse för alla andra levande väsen. De har således i denna högsta mentala sfär inte längre någon förmåga att hata eller förfölja. De kan bara förstå, och därmed förlåta. De är i högsta grad osjälviska och uppfyller kärlekslagen: att älska Gud över alla ting och sin nästa som sig själv. De har alltså gjort sig fria från den djuriska självbevarelsedriften med alla sådana instinktmässiga, automatiska utlösningar av egoistiska eller själviska manifestationer som i verkligheten är till förbannelse, skapar lidande och besvärligheter, olyckor, sorg och skräck för andra väsen. Det är alltså det djuriska beteendet med dess dödsbringande mörka efterverkningar som de har utvecklats eller befriats ifrån. Det är detta beteende, detta sätt att uppträda, som de har varit invecklade i.