2288. Men när började denna inveckling? Den började naturligtvis samtidigt med väsendenas utgång ur det tidigare spiralkretsloppets salighetsrike. Här började väsendenas inkarnation i fysisk materia, vilket alltså är detsamma som deras inveckling i denna. Men denna inveckling blev också, efter den vegetabiliska epoken, en tilltagande inveckling i djuriskt beteende. Väsendenas livsbetingelser blev egoism eller själviskhet, vilket återigen betyder en tillvaro som mer eller mindre måste existera på bekostnad av andra väsens lidande och död. Väsendena invecklades i en livsepok, där det var en livsbetingelse att var och en var sig själv närmast. Denna livsepok känner vi till som det renodlade djurriket. Då livsupplevelsen genom detta levnadssätt är baserad på väsendenas förmåga att utsätta andra levande väsen för död och förtryck, och då detta beteende enligt ödeslagen i samma grad återverkar på sitt upphov med död och förtryck, är väsendena här alltså invecklade i eller bundna av det öde de har åsamkat sina medväsen. Det vi i dagligt tal kallar utveckling är alltså i verkligheten i sin innersta eller djupaste analys, alltifrån sitt första framträdande i mineralriket, fram genom växtriket och till djurrikets kulmination, inte "utveckling" utan "inveckling". Från djurrikets kulmination och fram till invigningens stora födelse, då väsendet framträder som den fullkomliga människan, Guds avbild, sträcker sig alltså de levande väsendenas absolut verkliga utvecklingsepok. Under denna epok utvecklar sig, vilket här alltså betyder avvecklar eller frigör sig, väsendet från sin lidandeskapande och dräpande djuriska mentalitet med dess beteende till förmån för sin "inveckling" i den livgivande och kärleksbefordrande mänskliga mentaliteten och sättet att vara. Denna mentalitet och detta sätt att vara kan uteslutande uppfylla och befordra kärleken till nästan, som återigen är detsamma som allkärleken eller kärleken till Gudomen och alla levande väsen. Detta sätt att vara utgör den fullkomliga människans totala uppfyllelse av ändamålet med allt liv och framträdande i hela världsalltet. Den icke färdiga människan befinner sig således trots allt i en gradvis inveckling i människoriket och de därmed förknippade kommande högre tillvaroformerna i ljuset. Men hon måste samtidigt befinna sig i utveckling eller frigörelse från sin inveckling i djurriket och med detta rike förknippade dödsmanifestationer och mörker.