2289. Här måste vi påpeka att den djuriska eller dräpande principen visserligen i själva verket kulminerar först sedan djuret övergått i den jordmänskliga organismen, eftersom det först här fått begåvning att kunna skapa mordvapen och andra hjälpmedel till gagn för sin dräpande och hatande natur, varigenom det blivit de andra fysiska väsendena på jorden överlägset. Men det kan inte här betraktas som ett renodlat djur, eftersom denna begåvning hör till de mänskliga förmågorna och anlagen, inte till de djuriska. Men det är de djuriska anlag som människan ännu inte har utvecklats eller frigjorts ifrån, som får den begynnande människan att bruka sin mänskliga begåvning i manifestationen av sin djuriska natur och därmed i den dräpande principens kulmination. I människoriket är den dräpande principen i själva verket inte någon livsbetingelse. Och där den inte är någon livsbetingelse, kan den endast vara en överträdelse av livslagen eller det femte budet: Du skall inte dräpa. En sådan överträdelse kan den dräpande principen inte vara för det renodlade djuret, eftersom den för detta väsen just är en livsbetingelse, i och med att det inte har någon annan möjlighet att upprätthålla sin existens. Men då de nämnda högre förmågorna, med vilka människan i vardande via död och undergång materiellt besegrar alla andra levande väsen och skapar domedagstillståndet eller de erfarenheter, genom vilka den verkligt mänskliga naturen eller kärleksförmågan efter hand blir till, så är verkningarna av att använda dessa mänskliga förmågor i hatets och fiendskapens tjänst, vilka verkningar är vad vi kallar ett olyckligt öde, att betrakta som människorikets födslovåndor.