2290. Den dräpande principen och därmed djurrikets kulmination som överträdelse av livslagen kan således endast äga rum vid en tidpunkt, då det djuriska väsendet har fått den mänskliga organismen och de därmed förknippade begynnande mänskliga förmågorna och anlagen. Dessa förmågor och anlag eller den mänskliga begåvningen behövdes alltså för att den dräpande principen skulle kunna kulminera. Men denna kulmination skulle aldrig kunna förändra väsendets mentalitet från djur till människa, om den inte vore förlagd till en livsepok eller ett tillvaroplan, där den inte var en livsbetingelse. I motsatt fall skulle den aldrig bli något annat än en absolut meningslös och överdimensionerad uppfyllelse av livslagen i djurriket. Men genom att den äger rum i en zon, där det är ett påvisbart faktum att denna dräpandets tillvaroform inte är en livsbetingelse, och att manifestationen av den i denna zon alltså är en överträdelse av livslagen samt orsak till att zonens normala livstillstånd och högsta lycka inte kan uppnås, så kan den omöjligt undgå att bli bekämpad i samma mån som människorna upptäcker detta. Det är denna bekämpning som hittills i världen har format sig som humana religioner, vilka i sina högsta lärosatser eller dogmer framhåller detta som det absolut sanna uppträdandet: att förlåta och älska sina fiender. Och det är detta uppträdandes logiska och vetenskapliga motivering i form av andlig vetenskap som Kristus förebådat som "hjälparen, den heliga anden". Det är denna vetenskap eller gudomliga ande som ska bli den nya världsåterlösningen mitt under1900-talets domedagsepok med bomber och dödsskräck.