2293. Genom de kosmiska analyserna har vi här sett att den icke färdiga människan är ett väsen som befinner sig i förvandling från djur till människa. Därför framträder hon delvis med djuriska anlag som dirigerar hennes vilja där hon viljemässigt inte mäktar hålla dessa i schack, delvis med mänskliga anlag, som dirigerar hennes vilja där dessa blivit starkare än de djuriska anlagen. Där hon inte har makt över sina djuriska anlag och kan hålla dem i styr, är dessa anlag alltså starkare än väsendet. De utgör då i princip en så stor sten, att väsendet inte kan lyfta den. Vi har sett att det är denna princip som är orsaken till hela domedagens epok med dess krig och lidande, dess mörka öden eller allt som hör hemma under begreppet "det onda". Detta onda beror alltså på "stenar" som människorna inte förmår lyfta. Vad är då mer logiskt än att vara förstående och rättvist inställd till detta? Framgår det inte just här hur dåraktigt, hur naivt och primitivt människorna bär sig åt, när de påbjuder bestraffning och avrättning av människor därför att det finns vissa mentala stenar som dessa inte har kunnat lyfta. Människorna tror om sina medmänniskor att de kan lyfta dessa mentala stenar och förföljer dem med vrede och bitterhet om de inte förmår det.