Martinus: Livets Bog, del 6, st 2313

2313. Vi har här konstaterat att det levande väsendet inte kan vara tids- och rumsdimensionellt. Det vi ser av det levande väsendet är endast dess organism och handlingar. Då dessa företeelser i sig själva endast kan utgöra former av rörelse och rörelsereaktioner och kombinationer av dessa i form av skapade ting, frambringade av ett levande "något", så kan detta "något", som alltså är detsamma som jaget i det levande väsendet, inte vara identiskt med rörelse eller skapade ting. Det skiljer sig från dessa genom att inte vara skapat. Men då det inte är skapat, kan det varken ha början eller slut, utan framträder här för oss med en evig existens. Då jaget och därmed det levande väsendet således varken är identiskt med organismen eller med de materiekombinationer som det uppenbarar sig genom, står och faller det inte med dessa företeelsers förgänglighet eller upphörande. Om däremot organismen och de skapade tingen inte vore just förgängliga, inte vore föränderliga, skulle varje form av livsupplevelse vara fullständigt omöjlig. Om tingen inte kunde förändras, uppstå och förgå, skulle upplevelsen av nya ting omöjligt kunna äga rum. Allt skulle för evigt vara detsamma. Livsupplevelsen består ju just i upplevelse av föränderlighet, tillblivelse och upphörande. Då livsupplevelsen utgör den med jaget oskiljbart förbundna eviga realitet, i kraft av vilken jaget framträder som "levande", blir föränderlighet, tillblivelse och upphörande det orubbliga fundament, genom vilket det levande väsendet är garanterat odödlighet och därmed evig, oupphörlig livsupplevelse. Vi möter alltså här i dessa orubbliga tilldragelser lösningen på en av livets största gåtor. Vi ser här odödligheten eller de levande väsendenas eviga liv, skildrat av själva naturen eller livet, det vill säga: uppenbarat av Gudomen själv.

Föregående

Nästa