2332. Att också djurens mentala jämviktscentrum är riktat mot detta väsen, om än omedvetet, ger sig till känna i deras ångest- eller dödsskrin. De skriker när de råkar i livsfara och inte ser någon räddning. Detta skri frambringas som bekant helt automatiskt från djurens sida. Varför är en sådan automatisk funktion inbyggd i djurets struktur? Rovdjuret släpper inte sitt offer för att detta skriker. Det känner inte något medlidande. Om det hade denna känsla särskilt starkt utvecklad, skulle det betyda dess egen svält och död, eftersom det är skapat att tills vidare leva av kött eller animalisk näring. Dödsskriet kallar inte heller offrets artfränder till hjälp. De flyr själva skräckslagna bort i en sådan situation. Om djurets dödsskri inte kan frambringa hjälp från dessa väsen, vem ropar det då till? När naturen alltså i djuret har skapat en automatfunktion som får det att i livsfarliga situationer utlösa skrin, kan detta inte vara en meningslös och helt onyttig process. Man har aldrig sett naturen skapa något ändamålslöst. Och vi ska här se att inte heller djurets dödsskri saknar ändamål. Eftersom djurets dödsskri inte vänder sig till dess egna artfränder, måste det vända sig till någon annan makt. Denna andra makt kan bara vara den tidigare nämnda "högre makten". Det är en makt som alltid, synlig eller osynlig, är närvarande i farans stund. Men varför hjälper då denna högre makt inte djuret ut ur rovdjurets klor? Den högre makten går aldrig emot livslagarna. Det är en livsbetingelse för rovdjuret att leva av animalisk föda. Därför kan den högre makten inte hjälpa på detta sätt, eftersom den då skulle göra orätt mot rovdjuret, som inte kan skaffa sig föda på annat sätt. Däremot larmar djurets dödsskri väsen på det andliga planet, vilka ögonblickligen hjälper djuret att utan lidande genomgå den för väsendet onaturliga dödsprocessen och få orienteringsförmåga på det andliga tillvaroplanet. Ångestskriet utlöser alltså här en mycket stor psykisk hjälp till den skara väsen, vilkas organismer än så länge måste vara föda åt andra väsen. Väsendets dödsskri är således uttryck för en i dess mentala struktur inbyggd automatik, genom vilken det vid överhängande fara automatiskt kan påkalla det högsta väsendets makt och därigenom få hjälp.