2336. Den jordiska mänskligheten befinner sig i ett lokalt område av Gudomens medvetande som till en viss grad ännu tillhör hatets område och väsensart, samtidigt som den till en viss grad befinner sig i kärlekens område. Denna mänsklighets väsensart blir därigenom präglad dels av hatets, dels av kärlekens område. Då den alltså inte utgör kärlekens väsensart i renodlad form, måste den sägas vara i disharmoni med universums primära kärleksmedvetande, alltså det medvetandetillstånd som är Gudomens. Men den princip som vi kallar utveckling kommer att leda alla icke färdiga människor bort från området för hatets väsensart och fram till den totala kontakten med kärleksområdets väsensart. Det är detta totala och kulminerande uttryck för kärlekens väsensart som gör att dess upphov sägs vara "ett med Gud". När Kristus säger: "Jag och Fadern är ett", betyder det alltså att Kristi väsensart var densamma som universums eller Gudomens kulminerande väsensart. Kristi väsensart var endast utvecklande av kärlek i renodlad form. Han hade ingenting av hatets natur i sig. Och hans väsensart kunde därför endast utlösas som kärlek. Detta, att på så vis vara ett med Gud, är återigen detsamma som att framträda som "människan skapad till Guds avbild".