2337. Att vara ett med Gudomen eller den gudomlige Fadern, är alltså detsamma som att uppfylla det gudomliga ändamål som Bibeln framställer som Guds avsikt med människans tillblivelse på jorden, vilket åter innebär: hennes reinkarnation i materien. Även om det alltså i världsalltets struktur finns både ont och gott, hat och kärlek, så är kärleken den fundamentala kraftstrukturen, som ensam ger tillgång till den allra högsta visdomen, kunskapen och makten och upplevelsen. Därför är det nödvändigt att vi, som nämnts, betecknar den som universums och därmed som Gudomens primära medvetande. Här bör man också erinra sig att det onda inte är ont i absolut mening. Det är endast inom området för den jordiska människans icke färdiga utvecklingssteg som det uppfattas som "det onda". Det onda utgör kärlekens livsviktiga kontrast och måste absolut upplevas först för att kärleken ska kunna upplevas. Då kärleken endast kan upplevas genom en realistisk, påtaglig energiyttring, måste även det onda, alltså kärlekens kontrast, upplevas genom en motsvarande realistisk, påtaglig energiyttring. Därigenom kan de två förnimmelserna behag och obehag bli tillgängliga för sinnena. Då varje levande väsen uteslutande självt är upphovet eller den första orsaken till alla sina upplevelser, vare sig de är behagliga eller obehagliga, kan inget annat väsen bli den absoluta orsaken till dess öde. Andra väsen kan endast vara medier för detta öde, genom vilka det förs tillbaka till sitt upphov, där det utlöses som karma eller återgäldning. Detta gäller alltså likaväl hat som kärlek. Då således varje väsen är sitt eget ödes absolut första orsak eller upphov, kan det lika absolut endast komma att uppleva verkningar av sådant det självt är skuld till eller det öde det satt i gång mot andra väsen. Tack vare detta gudomliga fundament för ödesutlösning eller livsupplevelse kan inget enda väsen någonsin få lida orätt eller göra orätt. Begreppet "orätt" är således i verkligheten bara uttryck för en illusion, som endast kan existera så länge väsendet ännu inte har tillräcklig sinnesbegåvning för att överblicka sin egen eviga existens och livslagarnas likaså eviga struktur. I en sådan situation ser väsendet bara de återvändande verkningarna av sitt tidigare uppträdande mot omgivningen. Då dessa verkningar överförs genom väsen som är medier eller redskap för verkningarnas utlösning, och väsendet inte känner till det verkliga sammanhanget i situationen, kan det inte föreställa sig att dessa verkningar är energiutlösningar av dess eget tidigare uppträdande, som nu kommer tillbaka som dess öde. Är verkningarna fyllda av obehag och lidande, blir väsendet förnärmat eller bittert på dessa sitt ödes medier, alltså de människor som överför de obehagliga verkningarna. Och väsendet uppfattar dessa människor som sina fiender. Om det då i sin bitterhet eller vrede hämnas på dem, sänder det ju därmed ut nya ödesenergier, som i sin tur förr eller senare måste komma tillbaka som de obehagliga energier de är, och skapa väsendets öde.