2347. Att ett enskilt väsens liv och uppträdande som enbart är till glädje för väsendet självt, endast kan komma till stånd på bekostnad av andra väsens liv, lycka och välfärd, blir här uppenbart. Med ett sådant uppträdande kommer väsendet, om än omedvetet, att psykiskt och därmed fysiskt avskilja sig från universums övriga liv och sabotera samhörigheten med livet i detta universum, som återigen är detsamma som Guds liv. Det är därför som denna inställning ger upphov till smärta, såväl medvetandemässigt genom sorger och bekymmer som organismmässigt genom sjukdomar, olyckor och skador, bortsett från den olycksaliga krigszon eller domedagsepok som den jordiska mänskligheten under 1900-talet i så stor utsträckning har framkallat. Det man kallar "det onda" är alltså bara detta urspårade uppträdande som är baserat på principen "var och en är sig själv närmast". Då universums eller världsalltets levande väsen är sammanhörande organ i en och samma stora organism, vars totala välfärd därför är baserad på denna samhörighet, är det givet att varje väsen som går emot samhörigheten, med detta beteende efter hand stänger sig självt ute från universums psykiska eller mentala struktur, genom vilken allt välbefinnande i universum frambringas och styrs. Väsendet frigör sig så att säga från det livets välbefinnande som universums struktur är avsedd att välsigna alla levande väsen med, vilket är detsamma som Guds medvetande, och som till sist skänker väsendena kosmiskt medvetande.