2350. Vad gäller livets existens skulle den också vara en total omöjlighet, om inte världsalltet just framträdde i form av de tre kosmos: mellankosmos, det vill säga människor, djur och växter som tillhör vårt eget spiralkretslopp, och mikrokosmos som ger oss material till uppbyggnad och underhåll av vår organism och medvetandefunktion, samt makrokosmos som så att säga ger oss husrum i universum. Hur skulle vi kunna uppleva liv och medvetande, om inte världsalltet existerade som ett makrokosmos för oss? Och hur skulle vi själva kunna leva i makrokosmos och mikrokosmos, om vi inte själva bildade ett mellankosmos som kan vara makrokosmos för de väsen, för vilka det är en livsbetingelse att inne i oss uppleva livet? Är inte hela vår organism fylld av levande väsen, utan vilkas existens vi omöjligt skulle kunna ha någon organism? Och hur skulle dessa små väsen ha möjlighet till liv, om de mellankosmiska organismerna, alltså våra organismer, inte existerade? Ser vi inte precis samma väldiga skapelse av betingelser för vårt liv och vår tillvaro i naturens skapelseprocesser? Är det inte just dessa processer som utgör förutsättning för vårt liv och vår tillvaro? Om denna för oss framträdande makrokosmiska skapelseprocess inte är organfunktioner i en makrokosmisk organism, vad är den då? Då dennas skapelseprocesser är lika logiska som processerna inne i våra organismer, kan den absolut inte vara utan ett jag. Varför skulle denna stora organism vara till bara för oss, som endast är mikroväsen inne i den? Varför skulle den inte vara till för ett levande upphovs eller jags skull, likaväl som vår organism inte är till enbart för de mikroväsens skull som utgör dess inre liv, utan också i nog så hög grad för vårt eget jags skull? Hur skulle livet på jordklotet kunna uppkomma och blomstra, om inte detta klot befann sig inne i solsystemets organism? Är det inte tydligt att solens liv och framträdande vilar i en balans mellan dess mikrokosmos och dess makrokosmos, på samma sätt som vi själva vilar i en balans mellan vårt eget mikro- och makrokosmos? Är det inte just den kosmiska balansen som krävs för att skapelse över huvud taget ska kunna äga rum och upplevelse av liv och tillvaro manifesteras? Att tro att universum eller världsalltet blott är en oändlig ocean av döda krafters tillfälliga spel, och att det av denna tillfällighet skapade lilla mikroliv som utgörs av den jordiska mänskligheten, alltså invånarna på det dammkorn i världsalltet som vi kallar jorden, skulle vara det enda och högsta existerande livet, är en gigantisk kosmisk urspårning från logiskt tänkande. Det är att leva i döden i stället för i livet.