Martinus: Livets Bog, del 6, st 2355

2355. Då Gudomen är det största väsen som finns och således varken kan vara mikrokosmisk eller mellankosmisk, kan han endast befinna sig i en situation som över huvud taget inget annat levande väsen kan befinna sig i, nämligen den att inte ha någon gudom över sig som han kan be till. Härigenom skiljer sig Gudomen alltså från alla andra makrokosmiska väsen. Då hans organism utgör allt som existerar, kan det utanför denna organism inte heller existera något verkligt "utanför", som fallet är hos alla andra levande väsen. Dessa har ju alla utan undantag en yttre och en inre värld. Men oändligheten hos Gudomens organism har alltså inte någon realistisk storlek. Den kan således inte sägas vara så eller så stor eller liten. Därigenom skiljer den sig också från alla andra väsens organismer. Då denna organism aldrig har börjat och aldrig kan upphöra att vara till, utgör den alltså även oändligheten i tid och framträder därigenom såsom identisk med evigheten. Den befinner sig således helt utanför tiden, liksom den är utanför rummet, och skiljer sig även här från alla andra existerande organismer, som ju är tids- och rumsdimensionella. Dessa har alla, vid varje tillfälle, en viss bestämd ålder, vilket alltså Gudomens organism inte kan ha, eftersom den, som nämnts, är evig. Då denna organism utfyller hela världsalltet, kan den inte som de levande väsendenas organismer flyttas från plats till plats. Gudomen i form av världsalltet kan således varken springa, spatsera, köra, flyga eller på annat sätt röra sig framåt eller bakåt i rummet, eftersom han i sig själv utgör eller uppfyller allt rum. Då Gudomen utgör det absolut enda existerande levande väsendet i sitt slag, har han inga utomstående medväsen som han kan ge sig till känna för eller utväxla ord eller tankar med.

Föregående

Nästa