2369. Vi känner redan till att allt som naturen och därmed Gudomen över huvud taget skapar, ofrånkomligen i sitt slutfacit är till lycka, glädje och välsignelse för levande väsen. Förutom den mångfald av slutfacit eller absolut färdiga resultat som vi ser i naturen eller i Gudomens skaparområde, är det slutliga facit för de levande väsendena detta, att de var och en ska bli till väsen som är Gudomens egen avbild. De ska veta allt, känna till allt, kunna skapa allt som kan tillfredsställa de normala och naturliga önskningar som kan uppstå i ett högsta väsen såsom livscentrum och son till den eviga Gudomen. Detta är det slutliga målet för all rörelse, all skapelse, alla kontraster, ända från det mörkaste mörka eller det så kallade ondaste onda till kärlekens mest lysande strålflöde. Att ett sådant kosmiskt väsen inte kan komma att känna otrygghet och ofred eller få nervösa sammanbrott, torde vara självklart. Att en verklig kärlek och därmed en total mental soltillvaro är ett sådant väsens normala öde, blir därmed lika självklart.