2374. Gudomens eget medvetande eller egen livsupplevelse är som nämnts det absolut enda i sitt slag, eftersom det uteslutande är baserat på upplevelser i den inre världen. Gudomen har inte någon yttre värld såsom alla de övriga existerande väsendena i världsalltet. Fundamentet för Guds livsupplevelse kan således inte vara någon yttre värld. När Gudomen inte desto mindre existerar och är ett levande väsen, måste fundamentet för hans livsupplevelse uteslutande vara en inre värld. Allt existerar inuti honom. Vi har en yttre värld som vi kallar "naturen". Men naturen, dess krafter och funktioner, är organismfunktioner i den stora organism som tillhör vårt makroväsen. Endast Gud lever inte i något makroväsen och kan därför, som nämnts, varken vara mikroväsen eller mellankosmiskt väsen. Det vi kallar naturen eller världsalltet är, som tidigare nämnts, Guds organism. Då allt lever i denna Guds organism och det alltså för den inte existerar något "utanför", blir världsalltet således för Gudomen en "inre värld". Denna inre värld blir därför Guds absoluta sinnesobjekt. Guds förnimmelse eller livsupplevelse blir således den diametrala motsatsen till vår förnimmelse och upplevelse av livet, som enbart existerar i kraft av en yttre värld. Vi kan här lägga märke till två principiella former av förnimmelse, nämligen vår egen form, baserad på upplevelsen av yttre företeelser, och Gudomens förnimmelseform, baserad på upplevelsen av inre företeelser. I verkligheten blir sinnesobjektet detsamma för Gudomen och för oss. Vi ser våra medväsen, människor, djur och växter. Vi ser klot, solar och vintergator. Vi ser olika slags materier. Vi ser rörelse och skapelse så långt våra sinnesförmågor räcker. Dessa ting utgör således också Guds sinnesobjekt. Vad skulle det väl annars finnas för Gudomen att förnimma? Men förnimmelserna eller upplevelserna av dessa ting genom våra sinnen och genom Guds sinnen blir alltså helt olika. För att kunna förstå detta, måste vi koncentrera oss lite på Guds sinnesredskap.