2381. Vi vet att varje enskilt levande väsen genomgår kontrastprincipens manifestationer i särskilda epoker. Varje levande väsen har således en epok i ett spiralkretslopp då det särskilt upplever mörkerkontrasten, och en annan epok i samma spiralkretslopp då det särskilt upplever ljuskontrasten. Väsendet blir således växelvis ett mörkerväsen och ett ljusväsen. Vi vet att väsendet i sin begynnande människoorganism i djurriket upplever kulminationen av mörkertillvaron och i högre riken i spiralen upplever kulminationen av ljustillvaron. Därigenom blir det växelvis ett mörker- och dråpväsen och ett visdoms- och kärleksväsen. Men så är inte kontrastupplevelsen organiserad för Gudomen. Han har inte en period då han är ett mörkerväsen, och en annan period då han är ett ljusväsen. Han är evigt samma väsen. Eftersom absolut alla levande väsen existerar i hans organism, måste även alla de väsen som kulminerar i mörkertillvaron befinna sig i honom. Genom dem får han sitt behov av mörkerkontraster täckt. På samma sätt täcker alla väsen som kulminerar i ljustillvaron hans behov av ljuskontraster. Då dessa mörker- och ljusväsen samtidigt och permanent kulminerar i honom, får han således ständigt även de för sin livsupplevelse och manifestation nödvändiga mörker- och ljuskontrasterna, utan att han själv växelvis blir något specialväsen i mörker eller ljus. Likaså får han sin vila genom alla väsen som vilar eller sover, och han manifesterar sin energi eller skaparkraft genom alla väsen som inte är i vila. På så vis är han i en permanent vaket dagsmedveten upplevelse genom alla väsen som är vakna eller dagsmedvetna, och i ett permanent sov- eller vilotillstånd genom de väsen som befinner sig i detta tillstånd. Han är således dagsmedveten på det fysiska planet genom alla väsen som här är dagsmedvetna, och dagsmedveten på det andliga planet genom alla väsen som är dagsmedvetna på det planet. Hans organism, världsalltet, föds och dör genom alla de levande väsendenas födelse och död. Eftersom det således endast är delar av Guds medvetande som befinner sig i sömn och vila, medan andra delar av samma medvetande samtidigt utgör vaket dagsmedvetna områden, framträder Gud alltså här som ett permanent fysiskt och andligt väsen, permanent sovande och vaket. I Guds medvetande är alltid så många väsen vaket dagsmedvetna på det fysiska och på det andliga planet som är nödvändigt för att Gudomen permanent vaket dagsmedvetet ska kunna vara allvis, allsmäktig och allkärleksfull i sin dagliga livsupplevelse och sitt väsen, medan alla de andra väsendena är i vila. När dessa vilande väsen efter hand blir utvilade, ingår de åter i Guds vakna dagsmedvetandefunktion, medan de väsen som nu bär Guds dagsmedvetande i stället ingår i vilan, efter hand som de är mogna för denna. Tack vare denna gudomliga princip är Gudomen således evigt, permanent, vaket dagsmedveten i all tillvaro och på alla plan och i alla förhållanden. Härigenom skiljer sig Gudomen från alla andra levande väsen i världsalltet, vilka växelvis får leva på det fysiska planet och på det andliga planet, växelvis får vara i latent och i kulminerande manifestation och livsupplevelse, växelvis får vara primitiva, icke färdiga väsen och högintellektuella, fullkomliga väsen. Gudomen är således på grund av den här beskrivna strukturen ett evigt, utan avbrott vaket dagsmedvetet väsen i kulminerande allvishet, allmakt och allkärlek.