2390. Som vi här har sett, är det ovannämnda mörkerområdet absolut oumbärligt för såväl Gudomen som de levande väsendena. Hur skulle annars deras medvetande- och tankeförmåga med tillhörande organ, som alltsammans hör hemma under de tids- och rumsdimensionella företeelserna, kunna blir förnyade och Gudomens och väsendenas livsupplevelseförmåga därmed bli evigt oförgänglig? Eftersom livsorganen eller de levande väsendena, som utgör fundamentet för all manifestation och upplevelse, är skapade företeelser och absolut inte existerar eller kan bli till på annat sätt än genom skapelse, måste det i Gudomens medvetande eller psyke existera ett område, där denna skapelse och utveckling av sinnesorganen kan äga rum, liksom de väsen vars organismer för närvarande befinner sig i denna skapelse, absolut inte kan manifestera sig på annat sätt än utifrån det stadium i skapelsen som deras organismer för ögonblicket befinner sig på. Att de här utlösta manifestationerna måste vara ofullkomliga i samma mån som de organ som de utlöses igenom är ofullkomliga, är helt självklart och naturligt. Hela detta område blir av dessa okunniga väsen själva uppfattat som "helvete", som något "ont", något som har en djävul till upphov, alltså ett väsen som utgör en motsats till föreställningen om Gud. Medan man gör Gud till upphov till allt som man menar är gott, gör man "djävulen" till upphov till allt som man menar är ont. Man har till och med i Guds namn skapat religioner med lagar och fördömanden, förföljelser och avrättningar av väsen, för att de tillhörde denna de icke färdiga väsendenas livszon och självfallet inte kunde uppträda med annan begåvning, moral eller sätt att vara än som var resultatet av deras dåvarande utvecklingsstadium. Det vetande och den begåvning som de ännu inte genom känsla och utveckling var i besittning av, kunde de givetvis inte handla efter. Det är klart att man inom detta område inte kunde bilda sig någon absolut verklig uppfattning om världsalltets eller Gudomens och därmed livets sanna natur. Därför kan detta områdes väsen naturligtvis endast betraktas som ofödda själar i det verkliga kosmiska livets kulminerande natur och framträdande i kärlekens strålglans. Och vi förstår alltså här att alla människor, efter hand som de utvecklas i intellektualitet och humanitet, måste överge de gamla gängse primitiva religiösa dogmområdena. De växer eller utvecklas i kosmisk begåvning och får till sist som faktisk verklighet uppleva det primära och fullkomliga, gudomliga eviga livet.