2435. Då livsuppfattningen bestämmer väsendenas beteende, måste beteendet för väsen på de lägre stadierna ovillkorligen skilja sig från beteendet för väsen på de högre stadierna. Och detta förhållande, alltså att väsendena är olika i sitt sätt att vara, är ju ett allmänt känt faktum. Men orsaken till människornas olika beteenden är absolut inte allmänt känd. Därför är det vanligen så, att människorna tror att deras nästas beteende enbart är en fråga om vilja. Och de förbannar sin nästa, det vill säga blir mer eller mindre förbittrade eller arga på honom, i samma mån som hans beteende kolliderar med deras eget beteende – något som i själva verket är alldeles oundvikligt. Han kan omöjligt uppleva livet med högre sinnen än de som är normala för det utvecklingssteg han själv tillhör. De något högre utvecklade väsen, med vilka det mindre utvecklade väsendet således kolliderar i sitt sätt att vara, blir då oftast arga och förbittrade på honom. De tror att han medvetandemässigt kan prestera detsamma som de själva, och att han därför mycket väl kunde ha handlat just så som de önskade. De förstår inte att det är fråga om en skillnad i utveckling, och att hans beteende är lika normalt för honom som de högre utvecklade väsendenas beteende är normalt för dem. Det är alltså här som denna okunnighet gör sig gällande. Och så uppstår vreden och bitterheten och därmed lusten att straffa honom. Och här är vi således vid den fundamentala orsaken till alla medvetandekollisioner eller de mentalt elektriska kortslutningar vi känner som hämndeakter, förföljelser, mord och dråp, kort sagt: alla de manifestationer som tillsammans skapar den domedags- eller ragnarökstillvaro som för närvarande är jordmänsklighetens öde.