2448. Det är således utifrån denna moral som Kristus förkunnar att man ska förlåta sin nästa inte bara sju gånger dagligen, utan sjuttiosju gånger, vilket i själva verket betyder att vi ska förlåta vår nästa absolut allt som han gör emot oss. Detta förstår man bättre när man känner till de kosmiska analyser som visar att man själv är absolut skuld till sitt öde, hur mörkt och olyckligt det än må vara. Ett öde kan alltså endast vara verkningarna av ens eget tidigare sätt att vara, det vill säga reaktionerna av handlingar som man själv begått. Om dessa handlingar inte vore begångna, skulle det olyckliga ödet i fråga vara en total omöjlighet. Det är alltså inte de människor som utlöser det mörka ödet mot oss, som är de verkligt skyldiga. De utgör endast naturens, livets eller Gudomens naturliga organ eller redskap, genom vilka de av oss utsända ödesenergierna kan komma till utlösning mot oss själva. Dessa väsen blir just redskap för sådana mörka energier i samma mån som de står på utvecklingssteg, där detta slag av utlösningar och handlingar är naturliga. Mörka handlingar eller tankeklimat kan naturligtvis inte utlösas av människor som nått fram till det humana eller kärleksfulla tillståndet. Eftersom det öde vi får, antingen det är ljust eller mörkt, ont eller gott, endast kan uppstå på grund av orsaker som enbart kan ha satts i gång av oss själva, och då det mörka ödet omöjligt skulle ha kunnat uppstå, om vi inte hade utlöst orsaken till det i vårt sätt att vara, skulle det ju vara helt meningslöst och missvisande att söka identifiera något som helst annat väsen som upphov till vårt eget öde. Att bli arg, bitter och hämndgirig på andra väsen, straffa, mörda och dräpa eller lemlästa dem för att de är medier eller Gudomens redskap för utlösningen av vår egen karmaenergi, är hundraprocentigt felaktigt och leder helt bort från naturens eller livets verkliga mening, och därmed från det sinnelag som utgör Guds medvetande eller den heliga anden, det medvetande som gör sin ägare till människan som "Guds avbild".