2455. Som vi tidigare har nämnt, är väsendenas sätt att vara uttryck för ett visst begränsat medvetandestadium, till vilket en viss, i motsvarande mån begränsad tanke- och uppfattningsförmåga är knuten. Då denna tanke- och uppfattningsförmåga utgör fundamentet för väsendets manifestation, vetande och uppträdande, måste även detta uppträdande vara i motsvarande grad begränsat. Väsendet kan omöjligt ha samma livsuppfattning och sätt att vara som ett annat väsen, vilket befinner sig längre fram i utvecklingen och tillhör ett högre medvetandestadium, där tankeförmågan inte är på långt när så begränsad. Att begära att väsen från två så olika väsenskategorier ska ha samma syn på tillvaron, är dåraktigt och kan bara avslöja en total okunnighet på detta fält. Människorna kommer därför att upphöra med att använda sin egen livsuppfattning och det åtföljande uppträdandet som måttstock för sina mindre utvecklade medväsen. Dessa måste naturligtvis tillhöra lägre medvetandenivåer och vara bundna vid den begränsade livsuppfattning och det sätt att vara, som är höjdpunkten av vad man på sådana underliggande medvetandestadier kan manifestera av livsupplevelse och uppträdande. Den sten som ett väsen inte kan lyfta, måste det låta ligga. Att tukta eller bestraffa väsendet i fråga för detta, är för bestraffaren själv den säkraste vägen till ett motsvarande olyckligt upplevelsetillstånd eller öde.