2469. Det av väsendet utlösta uppträdandet gentemot omgivningen skapar alltså återvändande verkningar och därmed en ny realitet i väsendets livsupplevelse, nämligen vetande. Väsendet kommer härigenom att lära sig vilka företeelser i uppträdandet som skapar "det onda", och vilka som skapar "det goda". Efter hand som väsendet i sitt psyke samlar på sig erfarenheterna av det ondas och det godas verkningar i livsupplevelsen, får det talang eller begåvning till att mer och mer kunna utlösa ett uppträdande, vars verkningar blir ett ljust eller lyckligt öde. Det är denna princip som i sin första utformning får väsendet att bli intelligent, och som i bästa fall förvandlar det till ett "högintellektuellt" väsen. Men för att bli ett högintellektuellt väsen, räcker det inte att väsendet blir intelligent och teoretiskt vet hur det ska handla för att få ett lyckligt öde. För detta krävs ännu en förmåga, nämligen "humanitet" eller "kärlek till nästan". Denna förmåga består av att kunna förnimma andra väsens bekymmer och lidanden i sitt eget psyke. Ju mer medveten man således blir om andras olyckliga öden och ju mer man kan känna dessa i sitt inre, desto mer medlidande känner man för dessa väsen. Detta åter betyder att man här alltså börjar att hellre vilja ge än få. Man känner glädje i att hjälpa sådana lidande människor och leda dem fram till ljusa och lyckligare tillstånd, bortsett från att man naturligtvis också längtar efter och gläds åt att få hjälpa djuren i deras besvärliga situationer. Men hur skulle vi få förmåga att i själ och hjärta känna vår nästas lidanden, om vi aldrig själva hade haft samma lidanden eller ett motsvarande öde? De yttre kroppsliga smärtor och lidanden som vi själva gått igenom, sätter oss således i stånd att förnimma hur vår nästa har det, när han är utsatt för samma lidanden. Och denna förmåga i sin verkligt fullkomliga utveckling medför att vi, som nämnts, känner glädje och plikt att hjälpa denna vår nästa. Det är denna förmåga vi känner som "förmågan att känna medlidande". Det är den som utgör en första begynnande morgonrodnad och soluppgång för kärleken till nästan i jordmänsklighetens mentala sfär eller sinnelag.