2477. Den absoluta verkligheten ger sig alltså till känna i väsendenas förnimmelseområde som en dragning till andra levande väsen. Det är denna dragning som i sitt högsta framträdande yttrar sig som den verkliga och absoluta sympatin eller kärleken. Det är därför som denna kärlek hos väsendena skapar en längtan eller lust att glädja och smeka andra levande väsen. Den är i själva verket, fastän väsendena själva ännu inte vet om det, ett igenkännande av vårt jags identitet med våra medväsens jag och det därpå baserade gudomliga släktskapet eller vår kosmiska familjesamhörighet med allt levande. Det är således detta gudomliga släktskap och denna kosmiska samhörighet som kommer till uttryck genom kärleksförmågan. Kärleken känns som en mycket stark dragning till de väsen som är dess objekt. Man önskar göra livet lättare för dessa väsen. Man vill glädja och behaga dem. Man vill hellre själv lida än se dessa väsen lida. Man känner en längtan efter att få smeka dem, trycka dem till sig, vara ett med dem. När väsendena i kraft av kärleken trycker sig samman så tätt och innerligt som möjligt, finns det i verkligheten hos parterna en önskan att vara fullständigt ett med varandra, inte blott mentalt, utan även fysiskt. Om parternas fysiska kroppar kunde gå in i varandra och inte vore förhindrade från det av den fasta fysiska materia som de består av, skulle de helt smälta samman och till det yttre te sig som en kropp, även om de mentalt sett alltjämt skulle vara två individualiteter. Kärleken förenar således väsendena mentalt sett. Där kärleken, alltså lusten att manifestera ljus och glädje för andra väsen, dominerar, där dominerar fullkomligheten, lyckan och saligheten. Väsendena är där på att väg bli identiska med allt övrigt liv i världsalltet och är därmed på väg att bli ett med Gud, framträda som hans "avbild", skapade till att vara lika honom. Detta åter betyder att varje sådan människa har blivit en kärlekens sol som på ett osjälviskt sätt sprider ljus och värme över allt och alla.