2489. Vad är det vi egentligen ser när vi bevittnar det ovannämnda "djävulsmedvetandet"? Är det livets mening eller Guds avsikt att detta djävulsmedvetande och åtföljande livssaboterande domedagstillvaro ska vara höjdpunkten av jordmänsklig tillvaro? Nej, det är det absolut inte. Det är i stället livets mening eller Guds avsikt att det ska vara höjdpunkten av motsatsen till livets mening och det åtföljande sättet att vara, som är den absoluta kärleken. Detta djävulsmedvetande kan därför alls inte skyllas på någon människa. Det finns inte en enda jordmänniska som hade kunnat handla annorlunda än hon just gjort i de givna situationer som har skapat denna ragnaröks- eller domedagstillvaro. Ett levande väsen kan ju omöjligt handla annorlunda än utifrån det förstånd, den begåvning och kunskap som det på sitt utvecklingsstadium besitter. Erfarenheter och kunskaper som väsendet inte har, kan det omöjligt handla efter. Att straffa eller avrätta väsendet för detta, är kulminerande dårskap, eftersom hämnd och straff omöjligt kan omskapa väsen till änglar, utan endast avlägsnar skyddet mot hämnd och straff för de väsen som verkställer hämnden, straffet eller avrättningen. Denna kulmination av livets mörkerupplevelse är således ett livsbetingande led i Guds skapelse av människan. Från religionerna eller de religiösa berättelserna vet vi att det är Guds avsikt att inte bara skapa en människa, utan också ge denna människa en särskild livsform, nämligen Guds egen livsform. Hur skulle människans livsform annars bli till Guds avbild? Att dessa berättelser motsvarar verkligheten, blir ett faktum genom hela den förvandlingsprocess eller utveckling som vi kan se att den jordiska människan befinner sig i. Vi vet redan att hon utvecklats nerifrån växtlivsformen till djurlivsformen och nu nått fram till förverkligandet av den del av Guds skapelse där hon blivit ett geni i att skapa mörkt beteende, ja, rent av kulminerar i "djävulsmedvetande". Djupare ned i mörkret kan inget väsen komma. Men denna tillvaro är absolut nödvändig för att väsendet ska kunna förstå vad motsatsen eller kontrasten till mörkret, det vill säga ljuset, betyder. Utan att förstå detta kan väsendet aldrig någonsin bli expert på att manifestera ljuset och således heller inte bli till människan som Guds avbild. Guds avbild är detsamma som Guds mentalitet. Guds mentalitet är ett psyke eller medvetande, i vilket väsendet absolut är lika väl förtroget med mörkermentaliteten som med ljusmentaliteten. Men en sådan kunskap skulle vara helt omöjlig, om inte just mörkret blev manifesterat. Hur skulle ett väsen kunna bli medvetet i en behagsförnimmelse, om det aldrig någonsin hade haft möjlighet att uppleva en obehagsförnimmelse? Hur skulle man veta att något var gott, om man aldrig någonsin hade upplevt dess motsats? Därför måste Guds skapelse av människan bestå i att han ger henne möjlighet att överträda sådana lagar, vars åtlydnad i beteende medför livets kulmination i ljus, lycka och salighet eller en kulminerande glädje över att vara till.