2498. Den jordiska människans mentalitet rymmer alltså början till det verkliga människomedvetandet. Och det är också detta medvetandes begynnande krafter som har åstadkommit djurkroppens förvandling till människoorganismen, vars naturliga hållning är den upprätta gången, samt väsendets förmåga att börja lära av omgivningen och medvetet utnyttja erfarenheterna från sitt samliv med naturen och medväsendena. Därigenom utvecklas dess intelligens, och med denna åter nya intressesfärer. Detta väsen, som nu börjat höja sig över djurets tillstånd, har alltså fått en medvetandehorisont eller ett psykiskt område som ligger helt utanför området för dess parnings- eller äktenskapsprincip. Och det är detta nya medvetandeområde som nu alltmer frigör väsendet från det renodlade djurets tillstånd, det vill säga från ett tillstånd där det uteslutande lever för parnings- eller fortplantningslivet. Det är alltså, som nämnts, detta område som utgör den begynnande människan i djuret. Och detta djur, i vilket den begynnande människan existerar sida vid sida med det från djuret nedärvda området i medvetandet – det vill säga parnings- eller fortplantningsområdet eller det äktenskapliga området – utgör den icke färdiga jordiska människan. Den jordiska människan är således ett övergångsväsen från djur till människa. I samma grad som den djuriska parnings- eller fortplantningsprincipen eller de äktenskapliga tendenserna gör sig gällande i väsendet är det ett djur, och i samma grad som den intellektuella medvetandesfären, vilken helt ligger utanför denna äktenskapliga princip, gör sig gällande, är väsendet en människa.