2500. Vi ser här vilken utomordentligt stor betydelse det har för den jordiska människan att hon kommer till klarhet om den ovannämnda situationen. Den visar nämligen i allra högsta grad vad livet har för mening med henne själv. Här kan hon alltså se om hon är tillräckligt mogen för att av livet ledas fram emot en högre och fullkomligare form av tillvaro än den djuriska, vilken – som hon också kan se – är degenererande. Det blir därför här ett uppenbart faktum eller klar verklighet, att om väsendet odlar, stimulerar och omhuldar de djuriska tendenserna i sitt medvetande, så motarbetar och hämmar det på samma gång utvecklingen av det mänskliga i sitt medvetande. Och genom att hämma det mänskliga i sin utveckling går väsendet alltså emot livets mening eller den gudomliga vilja som arbetar för att omdana det till fullkomligheten, och därmed till upplevelsen av den verkliga och orubbliga lycka och glädje som det är att vara till. Då denna upplevelse endast kan uppnås genom det totalt mänskliga i människan, blir alltså odlandet av det mänskliga i väsendet det absolut enda helt logiska förhållningssättet. Att odla det djuriska beteendet, leder alltså till motstånd med åtföljande besvärligheter i väsendets dagliga livsupplevelse. Dessa besvärligheter blir desto mer smärtsamma och dödsbringande eller livsfarliga, ju mer väsendets sätt att vara representerar det djuriska beteendet. Detta visas tydligt av den olyckliga situation som de jordiska människorna i så hög grad på sitt nuvarande utvecklingssteg upplever som olyckliga öden, det vill säga ett liv i krig, kamp och förnedring, ett liv i svält, arbetslöshet, armod eller livshotande fattigdom, ett liv i den härav orsakade depressionen och livsledan, som i sin tur leder till självmord.