2557. Människorna kämpar och kämpar för att bli fullkomligt lyckliga i äktenskapet, men för en utomordentligt stor del av dem visar sig deras kamp vara förgäves. Deras enpoliga tillstånd är så påtagligt degenererat att det inte längre kan befordra något fullkomligt eller lyckligt äktenskap. Men detta är väsendet självt för det allra mesta totalt okunnigt om, just för att dess sexuella drift alltjämt gör sig gällande. Härtill kommer så detta, att väsendet är så starkt kvarhållet i den allmänna uppfattningen om äktenskapet som den absolut enda av Gud bestämda livsformen, att det alls inte har någon aning om sina egna äktenskapliga eller parningsmässiga anlags speciella, degenererande natur. Och om väsendet verkligen börjar få en aning om denna struktur, tror det på grund av den ovannämnda uppfattningen att dess speciella äktenskapliga tillstånd är abnormt, det vill säga är ett tillstånd som bör bekämpas – som om ett bekämpande skulle kunna föra väsendet tillbaka till enpolighetens totala kulmination. Att väsendet under sådana omständigheter inte kan bli lyckligt i äktenskapet, är självklart. Samtidigt med denna degeneration börjar också kärleken till nästan med dess sympati att göra sig märkbar. Vad som sker, är just att väsendets psyke börjar framkalla en sympati som ligger helt utanför äktenskaps- eller parningssympatin, och som försvagar denna. Även om parningssympatin alltjämt är den ledande, kan den inte hindra den nya sympatin, väsendets begynnande tillstånd av kärlek till nästan, från att göra sig gällande. Efter hand som den växer fram i väsendena, blir deras uppträdande också mer sympatiskt mot andra väsen än de väsen som är parningssympatins objekt. Makarna inom ett äktenskap kan komma att stå i nära och innerliga vänskapsförhållanden till likasinnade väsen av båda könen utanför deras äktenskap och oberoende av parningssympatin. Det är denna av parningssympatin oberoende sympati, vilken även känns igen som "vänskapskänsla", som i viss grad ligger till grund för väsendenas sällskapliga sammankomster. Den finner vi emellanåt också bland grannar och andra människor som i det dagliga livet ska leva ihop eller på annat sätt har med varandra att göra, till exempel i affärsförbindelser, föreningsliv, politik, sport, religionsuppfattning och liknande. Sådana sammanslutningar bärs visserligen i någon mån av principen "flockmedvetande", men då och då finner man alltså inom dessa kretsar den begynnande verkliga sympati mellan väsendena som ligger mycket djupare än flockmedvetandet. Flockmedvetandet är en kraft som befordras av självbevarelsedriften, och kommer till uttryck endast därför att det mer eller mindre är en livsbetingelse. Det utgör alltså inte någon osjälvisk inställning till medväsendena. Vänskapskänslan är däremot inte någon livsbetingelse. Den är en känsla som i högre eller lägre grad utlöses för att man verkligen av hjärtat känner sympati eller vänskap för medväsendena i fråga. Och ju större denna vänskapskänsla är, desto mer osjälviska handlingar kan man manifestera mot föremålen för denna känsla. Här möter vi alltså en begynnande, verklig kärlek till nästan, en sympati som i sin renodlade form inte befordras av parnings- eller äktenskapsdriften. Ju mer utvecklade människorna är, desto mer äger de av denna utanför parningssympatin existerande sympati. Denna sympati gör att kvinnorna inbördes kan vara mycket goda vänner, kan känna djup vänskap för varandra, liksom att männen kan hysa stark och innerlig vänskap för andra män. Om sådana vänskaper är utan sexuell eller könslig inriktning mellan kvinnorna inbördes och mellan männen inbördes, utgör de inte alls någon irritation i dessa kvinnors eller dessa mäns äktenskap. Vänskapsförhållandena kan existera till stor glädje och välsignelse för väsendena i fråga. Men en sådan välsignelse inom detta slags vänskapsförhållanden kan endast råda, om vänskapssympatin är renodlad och alltså inte är könsbetonad.