2558. Då och då kan vi bevittna att det ovannämnda renodlade tillståndet inte kan upprätthållas. Hos väsendet i fråga finns det, som vi redan vet, två slags sympatier: parningssympatin och den sympati som renodlad ska bli den livsbetingande kärleken till nästan. Denna sympati är visserligen i sitt begynnelsestadium mycket späd i förhållande till parnings- eller äktenskapssympatin, men den tilltar ju med utvecklingen. Det gör däremot inte parningssympatin. Eftersom kärleken till nästan med dess sympati således växer i väsendet, medan parningssympatin inte växer, måste den förstnämnda sympatin ovillkorligen växa förbi den sistnämnda. Ju mer denna sympati i vänskap eller kärlek till nästan utvecklas eller växer hos väsendena, desto större blir deras tendens att knyta sympatiförbindelser med väsen utanför äktenskapet. Och ju större denna tendens till sympatiförbindelser med väsen vid sidan om äktenskapspartnern är, desto mer banar dessa förbindelser väg för otrohet i äktenskapet. Det var självfallet lättare för ett väsen att hålla sig till sin äktenskapspartner på ett utvecklingsstadium, där det så att säga inte fanns något annat än det djuriska flockmedvetandet som band parterna till väsen utanför äktenskapet. Nu när de äkta makarna, såväl kvinnan som mannen, är omgivna av många människor utanför äktenskapet som de hyser stor sympati för och är förtroliga vänner med, uppstår en längtan efter att smeka dessa väsen och att själv bli smekt av de väsen som man hyser så stor sympati och hängivenhet för. Därigenom kommer denna längtan på våglängd med den ordinära parningssympati som man ursprungligen endast hyste för äktenskapspartnern. Sympatin för de främmande väsendena blir på så vis sexuell. En längtan uppstår efter sexuell tillfredsställelse hos det motsatta könets väsen inom vänkretsen. Och så är kärleken till nästan eller den nya sympatin inte längre renodlad. Nu är den sexuellt infiltrerad av parningssympatin, och parningssympatin är infiltrerad av sympatin i kärleken till nästan. Följaktligen är väsendet i sitt psyke inte längre ett renodlat äktenskaps- eller parningsväsen. Det är ett blandväsen. Dess sympatikänslor är en blandning av djurisk parningsdrift och en tendens till kärlek till nästan, även om det bekämpar sin lust eller längtan efter en parningsakt utanför äktenskapet. Väsendets växande förmåga att hysa kärlek till nästan åstadkommer alltså att dess äktenskapstalang i tilltagande grad degenererar, och fortsätter att degenerera tills parningssympatin blivit helt latent och enpoligheten därmed har upphört i väsendet.