2561. Förälskelsen hos en föga utvecklad eller primitiv människa och hos djuren är så stark, att den med lätthet och utan besvär kan vara ett helt jordeliv ut. Och för människorna kan den ibland till och med vara så stark att den kan föra samman två makar i äktenskap under flera jordeliv, för att slutligen, när den äktenskapliga principen dem emellan är helt utlevd, medverka till att de föds som syskon. I ett sådant fall spelar den nya sympatin, alltså kärleken till nästan, i någon mån in. Men så är inte förhållandet med den långt framskridna intellektuella människan. Här är förälskelsens kraft så svag att den bara för en mycket kort tid kan binda henne vid sitt parningsobjekt. Därefter försvagas intresset för den lagvigda äktenskapspartnern och i värsta fall även för de eventuella barnen i äktenskapet. Men då väsendets sexuella drift eller begär inte har avtagit, uppstår här en sexuell hunger eller längtan efter att få tillfredsställa denna drift – men alltså inte hos den vanliga partnern. Åt det hållet har dragningen eller attraktionskraften mer eller mindre försvagats, i värsta fall till och med så mycket att det kan uppstå motvilja mot sexuell utlösning med denna legitima äktenskapspartner. Även om dragningen till en sexuell partner utanför äktenskapet till en början är så stark hos ett sådant väsen, att det absolut vill skilja sig från sin äktenskapspartner och gifta sig med det nya föremålet för sin förälskelse, så har förälskelsen inte längre samma starka reglerande makt över väsendets psyke som tidigare. Väsendet blir, som nämnts, relativt snabbt mättat av sin nya partner och kommer åter att längta efter en ny sexuell partner, och så fortsätter det. Att äktenskap ingångna av sådana väsen inte kan bli annat än olyckliga för såväl de äkta makarna själva som deras eventuella barn, är ju självklart. Och det är en sådan degenererande äktenskapstalang som skapar det psykiska tillstånd inom den civiliserade mänskligheten som vi här i Livets Bog har betecknat som "de olyckliga äktenskapens zon".