2562. Vi ser här att grundorsaken till detta utbredda äktenskapliga förfall är ett djupt själsligt tillstånd, som gör det svårt och ibland omöjligt för väsendet att iaktta de från gamla tider nedärvda, och som högsta moral uppställda, äktenskapliga föreskrifter som går ut på att ett äktenskap ska vara hela jordelivet ut. Detta betyder i sin tur att det äktenskapslöfte som parterna måste ge varandra för att deras samliv eller äktenskap ska legaliseras, är ett löfte om ömsesidig äktenskaplig sympati för resten av deras innevarande jordeliv. Då denna sympati är den oumbärliga grundvalen för äktenskapets lyckliga fortbestånd, kan äktenskapet naturligtvis inte fortfarande vara lyckligt när denna sympati, detta fundament för äktenskapslyckan, vacklar eller brister. Men vilken icke färdig människa kan garantera sitt psykes framtida oföränderlighet? Hur kan en människa ge en annan människa ett säkert löfte, vars uppfyllelse är beroende av en psykisk företeelse som väsendet inte självt är herre över och vars existens det kanske inte ens har en aning om? Äktenskapet är ju baserat på en helt annan makt än den som kan dirigeras av viljan. Om den äktenskapliga troheten endast vore beroende av en viljeakt, endast vore baserad på något som man kunde bestämma med viljan lika lätt som man normalt själv kan bestämma vad man ska äta och dricka, eller om man ska stå upp eller sitta ner, ja, då skulle det i själva verket inte vara något problem. Men det som är ett problem i de olyckliga äktenskapen är inte väsendets vilja, utan i stället de krafter som är starkare än viljan och därför blir viljans diktator.