2585. Vi ska återigen se lite på väsendets polkonstellation. Vi vet redan att den humana förmågan eller kärleken till nästan endast utvecklas eller skapas av lidandet. Och lidandet befordras just av människornas okunnighet i fråga om den förpliktelse som varje människa har mot varje annat levande väsen. Förpliktelsen består i att man ska älska sin nästa som sig själv. Detta är alltså det stora målet med utvecklingen. Visserligen har människorna en utomordentligt stor intelligens och kunskap om materien eller stoffet och energin, och kan redan tack vare detta vetande nyttja en mängd materiella tillgångar. Denna kunskap om materien och energin ger alltså människorna väldiga resurser. Men hur önskar människorna använda sig av dessa resurser? Vill de använda dem till att utnyttja sin nästa och leva högt på sin nästas bekostnad, kan de förvisso göra detta tack vare sitt vetande och sin position i förhållande till materien. Men ett sådant utnyttjande av nästan kan endast representera ett kretslopp. Verkan av ett sådant utnyttjande av nästan kommer ju tillbaka till sitt upphov och blir ett led i dess öde. Använder upphovet däremot sina resurser till glädje och välsignelse för sin nästa, blir även denna manifestation till ett kretslopp och återvänder till sitt upphov, som därigenom får uppleva samma välsignelse som det självt sände ut. Människorna kan inte liv efter liv uppleva detta utan att det så småningom blir till vetande. Och hos somliga människor har denna sympati eller humana förmåga nått ett stadium med så hög kapacitet, att den i vissa situationer blir det konstgjorda vidmakthållandet av förälskelsesympatin överlägsen.