2603. Här står vi inför ett väsen som nått så långt fram i utvecklingen att det inte längre kan bli förälskat. Eftersom det enbart är förälskelseförmågan som normalt skapar väsendets dragning till och favorisering av det motsatta könets väsen, existerar alltså denna dragning till och favorisering av det nämnda könet inte längre i detta väsens psyke. Därför har det nu inte större dragning till det motsatta könet än till sitt eget kön. Inte desto mindre har det alltjämt inom sig en sexuell drift. Normalt upphör denna aldrig någonsin. Man ska inte tro att det sexuella tillståndet bara har till uppgift att befordra parningssympatin och fortplantningen i djurriket. Det fanns i växtriket och blev där förvandlat till enpolighet. Denna enpolighet nådde sin kulmination i djurriket. Därefter ska väsendets sexuella drift befordras av dubbelpoligheten och övergå till en ny uppgift. Vilken uppgift har då den sexuella driften, när den inte längre ska befordra parningen eller äktenskapet och den åtföljande fortplantningen? Den sexuella driften har därefter den stora och orubbliga uppgiften att upprätthålla och befordra universums eller världsalltets grundton: allkärleken.