2606. Vi vet att de ovannämnda väsendena inte oavbrutet kan förbli Gudomens primära redskap. Deras totala upplevelse av skapelse i ljuset kan inte fortsätta att äga rum utan att åstadkomma mättnad. Hunger och mättnad är ju livets stora fundament. Väsendena i de högsta världarna blir således fullständigt mättade av upplevelsen av det högsta gudomliga ljuset. Och allteftersom mättnaden infinner sig och intresset för och glädjen över denna form av manifestation och upplevelse av livet minskar eller degenererar, avlägsnar sig väsendena alltmer från tillvaron i de yttre världarna och träder in i salighetsriket, där livsupplevelsen uteslutande grundar sig på minnesupplevelse från den utlevda spiralens mörkerzon, vilken nu förnims som ljus och salighet av väsendena, när de tänker tillbaka på den eller erinrar sig den. Och därefter blir de mogna att åter träda in i en ny spirals mörkerzon, för att där genom utvecklingsprocessen på nytt få uppleva mörkerkulminationen, och efter denna åter komma att hungra efter ljusets riken och gå in i dessa när de på nytt blivit Guds avbild. Samtidigt som väsendena således degenererar och lämnar de högsta världarna, inträder i dessa världar ständigt nya väsen, som från mörkret har utvecklats till att vara Guds avbild. Vi kan alltså här se att Gudomens primära medvetande hela tiden hålls uppe i kulmination, i och med att de degenererade väsendena lämnar Guds primära medvetande, och de nya från mörkret kommande, som har nått fullkomligheten, träder in i detta primära medvetande.