Martinus: Livets Bog, del 7, st 2609, punkt 0

2609. Om inte livslagarna betingade att väsendena från salighetsriket åter kunde börja inkarnera i de yttre världarnas materier, skulle ju livsupplevelsen omöjligt kunna fortsätta. Ingen som helst upplevelse av livet skulle då bli möjlig. Den livsupplevelse som väsendena har i salighetsriket är ju också begränsad. Det är denna begränsning som gör att väsendena förs mot inkarnation i de yttre världarnas materier. Med de yttre världarna ska här förstås de andliga världarna samt den fysiska världen, som ju är de levande väsendenas yttersta värld. Men om denna ledning av väsendet mot de yttre världarnas materier inte existerade, måste väsendets medvetande- och livsupplevelseförmåga helt upphöra. Och väsendet skulle då i sin fortsatta existens inte ha någon som helst analys förutom denna enda: "något som är". Det skulle varken finnas liv, medvetande, upplevelse eller skapelse. Här ser vi alltså att det är en absolut livsbetingande nödvändighet för väsendena att få sin livsupplevelseförmåga förnyad. Det är på denna förnyelse som hela deras livsupplevelseförmåga är baserad. Utan den skulle inte ett enda väsen ha någon som helst evig upplevelse av livet.

Föregående

Nästa