2617. Om ett högt utvecklat dubbelpoligt väsen riktar sin normala sympati, som absolut inte har något med vare sig förälskelse eller parningsdrift att göra, mot ett väsen av motsatt kön, kommer detta väsen mycket lätt att missförstå situationen och uppfatta denna dubbelpoliga sympati, alltså verkligen en ren kärlek till nästan, som förälskelse. Och därigenom kan detta väsen komma att uppfatta sig självt som föremål för "förälskelsen", och felbedömningen av denna sympati eller kärlek kan hos väsendet också ge upphov till ett gensvar i form av en begynnande verklig förälskelse i det dubbelpoliga väsendet. Men eftersom det utvecklade dubbelpoliga väsendets sympati är verklig kärlek till nästan och inte förälskelse, kan en situation som denna endast leda till en andlig kortslutning eller "olycklig kärlek" hos den enpoliga parten. Det utvecklingsmässigt långt komna dubbelpoliga väsendet kan därför inte i alltför hög grad visa denna sin osjälviska kärlek inför ett starkt enpoligt väsen av motsatt kön, utan måste göra det i en mycket modererad form. Däremot kan det i lite högre grad utveckla något av sin mänskliga sympati inför tillräckligt utvecklade väsen av det egna könet, eftersom dessa naturligtvis inte går och förälskar sig i den som visat sympatin, även om den riktats mot dem. Detta är bland annat orsaken till att väsen med långt utvecklad dubbelpolig sympati eller kärlek till nästan vänjer sig vid att vanligen föredra intima vänskapskontakter och förbindelser med väsen av sitt eget kön. Och det är just detta förhållande som väcker uppseende hos det stora flertalet människor i omgivningen, i och med att dessa ju ännu är mer eller mindre utpräglat enpoliga väsen och som sådana inte kan känna någon särskild eller verklig sympati för väsen av det egna könet. För dessa väsen är det motsatta könet alltjämt det primära föremålet för deras sympati. Det är inte så konstigt att sådana väsen inte kan förstå det dubbelpoliga väsendet, som tycks hysa samma sympati för väsen av sitt eget kön som det enpoliga väsendet hyser för det motsatta könet. De känner ju inte till lösningen på det mysterium som framträder för dem. Ju mer sympatiskt det dubbelpoliga väsendet uttrycker sig, desto större mysterium tycks detta väsen vara för de oinvigda eller starkt enpoliga väsendena.