2618. Då detta dubbelpoliga väsen har passerat mörkrets hela sfär och upplevt dess lidanden, äger det en utomordentligt stor begåvning på det humana området, och därmed på det religiösa. Därför står sådana väsen ofta i ledningen för humana uppdrag. Tack vare sin intuitionsförmåga får de efter hand kosmiska glimtar, vilka utlöses som brottstycken av livsmysteriets lösning. De blir "mästare" och "visa" på höga religiösa fält. De är på väg att uppleva "den stora födelsen" eller invigningen. Härigenom blir deras medvetande helt uppfyllt av den heliga anden, de får permanent kosmiskt medvetande och blir ett med Gud, blir ett med vägen, sanningen och livet. De blir således absolut suveräna, och genom sitt permanenta kosmiska medvetande får de i fullt vaket fysiskt dagsmedvetande tillgång till alla livets högsta upplysningar. Därmed upphör de efter hand att inkarnera i fysisk materia. Dock kan de under speciella förutsättningar inkarnera i fysisk materia som sanna världsåterlösare eller messiasväsen. I sådana missioner utgör de språkrör och kanaler för den visdom och kärlek som i vissa situationer eller epoker ska uppenbaras för människorna, för att dessa ska orienteras och ledas fram mot den stora kosmiska suveränitet eller samma stora mål som de själva har nått, och vars uppfyllelse de nu representerar. Är det inte just ett sådant väsen vi känner igen i Kristus? Uppenbarar inte hans bergspredikan och övriga förkunnelse just ett sådant väsen som blivit ett med Gud och därmed ett med vägen, sanningen och livet? Var inte hans allkärlek sådan, att han mitt under sin korsfästelse, detta ohyggliga lidande, kunde älska sina bödlar och önska att de inte skulle återgäldas för den smärta och det lidande de utsatte honom för. Och hade han inte också det kosmiska vetande som sade honom, att dessa bödlar i absolut mening inte visste vad de gjorde? Får vi inte här bevittna en verkligt osjälvisk sympatiyttring, som vida överglänser den på konstgjord väg upprätthållna parningssympati som vi känner under beteckningen "förälskelse", och som i realiteten endast kan upprätthållas tack vare en liknande, tillbakaverkande förälskelse från föremålets sida. Det var således inte någon förälskelsesympati eller parningskärlek som skapade förlåtelsen och förbönen i Jesu medvetande under hans korsfästelse. Det var heller inte ett sådant sympatitillstånd som befordrade hans gudomliga ord och hans sätt att vara. Från hans väsen lyser och strålar överallt endast den verkliga, fullkomliga kärleken till nästan, det sympatitillstånd som får människan att älska sin nästa som sig själv, den allt överstrålande kraft som är Guds väsen och världsalltets grundton och livskraft.