Martinus: Livets Bog, del 7, st 2625, punkt 0

2625. Medan enpoligheten således är ett redskap för skapandet av mörkret, blir dubbelpoligheten ett redskap för väsendets upplevelse och skapande av ljuset eller den totala kärleken till nästan. Dubbelpolighetens sanna sympati är absolut inte konstgjord. Den är en verkligt gudomlig energi som framkallats genom väsendets passage genom spiralkretsloppets mörker. Det är alltså denna energi som betecknas som den verkliga och absoluta "kärleken till nästan". Den skiljer sig från förälskelse- eller parningssympatin genom att den är fullständigt osjälvisk. Den utgör en förmåga som automatiskt bringar sitt upphov i ljuskontakt med Gudomen och alla levande väsen och kommer naturligtvis till sin kulminationsutlösning i den absolut fullkomliga människan, Guds avbild. Den är alltså detsamma som den fullständiga uppfyllelsen av livslagen eller detta, att älska Gud över alla ting och sin nästa som sig själv. Det dubbelpoliga väsendets sympati för ett annat väsen är alltså inte någon akut sympati, utan en permanent och orubblig förmåga hos sitt upphov. Den utgör ett permanent själsligt tillstånd som utstrålar en allt genomträngande kulminerande kärlek och visdom i renodlad form. I kraft härav blir väsendets uppträdande i alla sina slutfacit ovillkorligen till glädje och välsignelse för levande väsen. Den är fundamentet för själva Gudomens medvetande och väsen. Genom denna sympati utvecklas intuitionsförmågan, tack vare vilken det levande väsendet får tillgång till "kosmiskt medvetande", det vill säga en psykisk, organisk struktur, genom vilken väsendet blir i stånd att uppleva det allra högsta vetandet eller själva livsmysteriets lösning. Det är i kraft härav som väsendet kommer att få uppleva sig självt såsom varande "ett med Gud".

Föregående

Nästa