2632. Den fullkomliga människans totala kärlek är således den allra största sympati som över huvud taget kan manifesteras av ett väsen till ett annat. Den är så stark att det inte finns något lidande som väsendet inte skulle vilja ta på sig för sin nästas skull, om lidande nu alls kunde förekomma i de högsta världarna. En så högt utvecklad sympatikänsla eller kärlek uppnådde ju väsendet redan innan det upphörde att inkarnera i den fysiska materien. Det var just förmågan att osjälviskt hysa denna kärlek till sin nästa som var betingelsen för väsendets frigörelse från reinkarnationen eller de upprepade återfödelserna i fysisk materia, varigenom det blev hemmahörande och medborgare i Guds rikes kulminationszon, de högsta världarna, som redan här på jorden betecknas som "himmelriket". Att på detta sätt älska andra väsen nästan högre än sig själv, och att likaså själv bli älskad av medväsendena med samma oföränderliga sympati, är ju den högsta gudomliga företeelsen och kan endast uttryckas som Gudomens eget strålflöde. Det är inte så märkligt att väsendena här är ett med Gud. Vad är en förälskelsesympati vid sidan om en sådan kulminerande hängivenhet eller allt överstrålande kärlek. Man förstår också att det här inte alls finns bruk för någon förälskelseprocess eller något konstgjort frambringande av sympati, liksom att den till förälskelsen knutna fortplantningsprocessen är helt överflödig. Här förekommer därför inga äktenskapslöften, ingen otrohet, ingen olycklig kärlek, inga sexuella eller erotiska avvikelser eller perversiteter; här kan allt endast försiggå absolut normalt. Då alla väsen här är totalt fullkomliga, existerar här inte invaliditet eller skador på väsendenas manifestationskroppar. Här kan det således omöjligt förekomma sjukdomar av något slag. Alla färdigutvecklade och från reinkarnationen fria väsen lever utan avbrott i övergången från människoriket till visdomsriket och därifrån in i den gudomliga världen samt slutligen in i salighetsriket. Väsendenas eviga tillvaro framträder således här i sin högsta för sinnena direkt tillgängliga form i det dagsmedvetna upplevelseområdet. Här i de fullkomliga väsendenas sfärer förekommer inte heller några spädbarnsstadier och inte någon ålderdom. De andliga kropparna förnyas och vidmakthålls i en oavbruten, permanent standard som inte avbryts genom reinkarnation, såsom fallet är med väsendenas fysiska kroppar. Man måste här komma ihåg att det färdigutvecklade dubbelpoliga väsendet till följd av sin speciella polbalans inte är något hanköns- eller honkönsväsen.