2633. I och med att den fullkomliga människan inte är något hanköns- eller honkönsväsen, har de till dessa väsen hörande sexuella organen, som tidigare nämnts, övergått till att endast existera som rudiment. Utlösningen av den högsta elden sker hos de färdigutvecklade och från reinkarnationen befriade och därmed helt andliga väsendena inte längre som en djurisk parnings- eller fortplantningsakt, som hos de ännu inte färdiga fysiska människorna. Den högsta elden eller den sexuella kraften har nu, tack vare dubbelpoligheten, övergått till att vara kulminationsupplevelsen av en genomträngande behagsöverstrålning av den mest upphöjda gudomliga energi som finns. Denna energi utgör den absoluta, fullständigt renodlade kärleken. Denna gudomliga ömsesidiga överstrålning från väsen till väsen äger rum i varje väsens möte med ett annat väsen. Denna ömsesidiga överstrålning utlöses i en kontakt som blir en kulminerande eller högsta gemensamma ljusupplevelse för de båda parterna i fråga. Denna ljusupplevelse är de andliga väsendenas sexuella utlösning. Utlösningen är alltigenom en psykisk process och utlöses, som nämnts, hos varje enskilt väsen i dess tankeutstrålnings förbindelse med ett annat motsvarande andligt väsens tankeutstrålning. Den kontakt genom vilken dessa två väsens ömsesidiga medvetandeutstrålning förenas, skapar hos de två upphöjda väsendena den allra högsta förnimmelse av gudomligt ljus. Den utgör för båda parter i verkligheten den högsta förnimmelsen av mötet med Gud. De två väsendena utgör således för varandra i denna kontaktupplevelse den allra högsta behagsförnimmelse som över huvud taget kan bli tillgänglig för sinnena. Hur skulle Gud kunna uppenbara sig i en materia eller framträda i en form som är högre och fullkomligare än ett av honom själv utvecklat uppenbarelseorgan: människan skapad till hans avbild, till att vara lik honom? Har han inte just fört detta väsen genom kulminationen av världsalltets mörka kontrast, och i kraft därav fört samma väsen fram genom kretsloppsprincipens allra högsta ljusa kontrast eller ljuskulmination och därvid invigt väsendet i den allra högsta visdomen eller det verkliga, absoluta vetandet och allkärleken, och således gjort det till en i genialitet eller högsta fullkomlighet framträdande expert på livsmysteriets lösning, och därmed på Gudomens allvisa, allkärleksfulla och allsmäktiga väsen. Hur skulle Gudomen kunna uppenbara sitt medvetande, sina önskningar, sitt begär och sin vilja annat än genom detta sitt högst utvecklade manifestations- och upplevelseorgan? Över det fullkomliga eller färdiga väsendet, Guds avbild, existerar absolut ingenting annat än Gudomen själv. Därför kan det inte finnas något som helst högre medvetandeorgan för Gudomen än de väsen i kretsloppen som kulminerar i den högsta visdomen, kärleken och den åtföljande allmakten. Genom dessa väsen uppenbarar Gudomen sitt medvetande och sitt väsen. Och över detta kan således ingen högre värld existera. Och där ingen värld finns, där kan inget förnimbart existera. Och där inget förnimbart finns, kan inga sinnen skapas. Till vad skulle väl dessa sinnen användas, där det ingenting finns att förnimma. Och hur skulle ett sinnesredskap som är hundraprocentigt fullkomligt kunna vara ännu bättre eller av en än högre struktur? Kärleksväsendenas eller de absolut fullkomliga väsendenas tankeutstrålning är alltså så fullkomlig och färdigutvecklad, att varje möte mellan dessa väsen inbördes utlöser en ömsesidig upplevelse, vilken förnims som upplevelsen av själva Gudomen och således gör alla dessa väsens tankekontakt eller möte med varandra till en verklig samvaro med Gud. Den kulminerande visdom, den kulminerande skapelse, den kulminerande kärlek som de uppenbarar för varandra i sin tankeutstrålnings kontakt, är det högsta av allt som över huvud taget kan manifesteras av den absoluta, renodlade kärlekens kulminerande aspekter. I det kosmiska strålflödet av detta väsendenas möte och åtföljande kontaktutlösning upplever de sig själva som tidens och rummets herrar i form av evigheten och oändligheten, och därmed sin absoluta identitet med Gudomens eviga jag, Gudomens eviga skapelse, Gudomens eviga upplevelse. I detta livets allra högsta gudomliga medvetandetillstånd och framträdande kan väsendena nu i fulla drag under oöverskådliga tider leva och fröjdas åt livets högsta, lysande och värmande kosmiska solsken vid Gudomens hjärta, till dess att, i en omätbart avlägsen framtid, en väldig mättnad uppstår av det gudomliga ljuset, varigenom den härav framkallade längtan efter motsatsen till detta upphöjda ljus åter kommer att föra väsendena fram till ett nytt kosmiskt spiralkretslopps reinkarnationsepok i fysisk materia på det materiella tillvaroplanet. Här får de hela sin längtan efter motsatsen till det gudomliga ljuset tillfredsställd eller mättad. Genom mättnaden på mörkret träder väsendena så åter in i en omätligt lång tidsepok av ljusupplevelser och ljusmanifestationer i den nya spiralens kosmiska världar. Dessa ljusupplevelser är väsendenas upplevelse av sin identitet med Gudomen, evigheten och oändligheten. Deras ljusmanifestationer är Gudomens genom deras skapelse uppenbarade, kulminerande allkärlek med dess mångfald av olika former av hjärtevärmande och lysande smekningar. Alla utgör de här, i denna ljusets högsta epok, själva Gudomens kärleksorgan.