2635. Denna lycka är inte heller betydelselös för omgivningen. Den kan också till en viss grad försköna den dagliga livsupplevelsen för väsen helt utanför de av den högsta elden överstrålade enpoliga väsendenas egen art. Akten är i sig själv ingenting mindre än ett sympatirus, i vilket väsendena är fyllda av ett begär att göra sig fördelaktiga och mycket behagliga för varandra. Här ser vi således inom ett litet område en mycket liten glimt av det dubbelpoliga salighetstillstånd som vi fann vara permanent och allmänt i de högsta världarna. Skillnaden är bara den, att i dessa högsta världar är det inte ett sparsamt eller på konstgjord väg upprätthållet sympatitillstånd som binder eller parar ihop väsendena i mycket ofria samliv eller äktenskap. Där råder en verklig, permanent sympati mellan väsendena som på grund av deras dubbelpolighet utlöses vid varje möte mellan dessa andliga väsens tankeutstrålningar. Den kontakt som två sådana väsens tankeutstrålningar vid ett möte åstadkommer, skapar osvikligt fullkomlig salighet och välbefinnande. Alla väsen lever därför här i ett permanent lycko- eller salighetsrus i varandras sällskap. Detta lycko- eller ljustillstånd är intellektualiserat, eftersom det är buret av verklig kärlek, vilket just är detsamma som intellektualiserad känsla. Den skiljer sig alltså helt från förälskelsesympatin, som är totalt ointellektualiserad. Det är därför man säger om denna sistnämnda sympati – som man tror är detsamma som kärlek – att "kärleken gör en blind". Den verkliga kärleken är fullständigt buren och reglerad av intellektualitet, varför den aldrig kan komma i konflikt med den logik, i kraft av vilken världsalltet existerar och upprätthålls.