Martinus: Livets Bog, del 7, st 2636, punkt 0

2636. Även om förälskelsesympatin inte kan mäta sig med kärlekssympatin, när det gäller att utlösa uppenbarelsen av den högsta elden, och liksom den leda till en allmän, permanent kulminerande kärleksyttring mellan alla väsen, så är det ändå den som får väsendena att i sitt enpoliga tillstånd sprida en upplivande eller lysande atmosfär omkring sig på det fysiska tillvaroplanet. Det är denna lycka hos djuren som vi har att tacka för lovsångerna från tusentals små strupar vid lövsprickningen om våren. Det är denna salighet vi hör i gökens koko, i starens flöjttoner, i näktergalens och trastens drill i gröna lunder. Det är samma lyckokänsla som uppenbaras genom lärkans sång och vipans skrik över åker och äng och likaså i grodornas monotona kväkande i kärr och mosse. Den gör all renodlad enpolig sexualitet till smekmånadsdagar eller till ett livgivande, silverskimrande månsken för sina upphov i deras ragnaröks mörkersfär. Den är ett återsken från de högsta världarnas kosmiska solsken, uppenbarat genom fysiska organismer i livspanoramats eviga natt. Utan detta ljus i spiralkretsloppets mörker skulle helvetet här vara renodlat eller totalt blottat på himmelska krafter – om det då över huvud taget kunde vara tal om någon manifestation eller upplevelse av livet.

Föregående

Nästa