Martinus: Livets Bog, del 7, st 2640, punkt 0

2640. Eftersom alla skapade företeelser, alltså även väsendenas organismer, inte bara har en början, utan också oundvikligen har ett slut, blir dessa företeelser tids- och rumsdimensionella. De kan därför inte vara identiska med den struktur hos de levande väsendena, genom vilken organismerna och vidare de genom organismerna skapade tingen har blivit till. Denna struktur, som vi lärt känna som det levande väsendets jag och övermedvetande, existerade innan de skapade tingen blev till. Den kan därför likaväl existera efter det att de skapade tingen är upplösta och inte längre existerar. Väsendet kan således skapa en ny organism igen, likaväl som det kunde skapa den organism som det i dag existerar i. Vi har alltså här sett att världsalltet uppenbarar två existerande fundamentala realiteter: dels en kosmisk struktur omkring ett evigt "något" i Gudomen samt en kosmisk struktur omkring ett evigt "något" eller jag i varje levande väsen, dels myriader av tids- och rumsdimensionella eller förgängliga, skapade ting, frambringade av detta "något" i form av Gudomen och detta "något" i form av de levande väsendena. Skapandet och upplevelsen av dessa frambringade ting är detsamma som upplevelsen av livet såväl för Gudomen som för de levande väsendena.

Föregående

Nästa