Den mänskliga organismens inre
104. Så ser vi det inre av själva människan. Vi har nu sett en hel massa logiska skapelseprocesser, och vi skulle nå fram till att finna skaparen, som jag visserligen har förklarat något om. Jag ville bara visa, var är skaparen? Här har vi kommit fram till människan och det som har skapat så många härliga underverk. Det har vi ju här. Nu kan vi se människan invändigt. Vad är detta? Det är lungor, det är hjärta, det är lever, det är tarmar och mage osv. Varenda del är ett redskap, varje ting har ett litet ändamål att uppfylla till förmån för helheten. Det samarbetar och blir en enhet, och det arbetar utan att människan behöver ha med det att göra.
      Men var är det levande? Var är det något som är det bestämmande? Kanske säger man hjärnan, men det ska vi komma till. Var är det? Är det något här? Det är då inte magen som är det härskande, det är då inte tarmarna. Alltsammans är maskiner, redskap, något som används av något levande. Något som är nödvändigt för något levande. Det är en levande, fungerande maskin.
      En organism är en apparat, en maskin, genom vilken detta jag kan manifestera sig och uppfylla de betingelser som krävs för att den ska kunna vara på det materiella planet. Men en apparat är inte något väsen. Den är ett redskap som har blivit till. En gång i tiden fanns den inte till. En gång i tiden fanns hjärtat inte till. Det är uppbyggt, det har blivit till liksom varje annan maskin, och det slits ut precis som varje annan apparat. Det blir föråldrat, det upphör, det vissnar och dör. Men då upphovet inte finns här och inte är identiskt med det, så dör ju inte upphovet.
      Så länge man tror att organismen är väsendet och att det inte finns något annat, ja, då tror man ju att man är dödlig, att man dör tillsammans med kroppen. Men det kan man inte, därför att man inte är identisk med det tids- och rumsdimensionella. Skaparen som använder redskapet och använder de skapade företeelserna, är ju inte skapad. Därför är jaget inte närvarande, och det är också därför som jaget, den fasta punkten, den absoluta stillheten, inte kan förnimmas. Det är höjt över förnimmelse. Endast det som är i rörelse kan förnimmas.