Den gudomliga skapelsen
121. Vi kan se att de primitiva maturmänniskorna har en fast grund. De är övertygade om att det finns en högre makt bakom det hela. Allting måste vara en skapelse.
      Det finns ännu hundar som tror att bilen är ett djur, ett levande väsen, och de far ut mot den. Om en sten faller ner eller något rör sig genom vinden, tror djuret bestämt att det är levande, och det är ju riktigt.
      Något som rör sig kan omöjligt komma i rörelse utan att det finns något levande. Vi ser kanske inte den direkta orsaken till att något faller ner. Vi säger kanske att rörelsen beror på blåsten eller en jordbävning. Men det är inte den egentliga orsaken. Orsaken ligger längre tillbaka, den ligger i upphovet till planen. Vi ser ju inte hela planen, vi ser bara att något av en stor plan blir till.
      Det är klart att när förvandling och skapelse pågår, måste det bli hyvelspån, eller vad det nu kan bli där det skapas. Men det är dessutom så fint inrättat, att ingenting går till spillo i denna stora verkstad. Allting blir till nytta, också hyvelspånen är beräknade. Vi ser att lövet som vissnar på hösten är med och göder marken. Gödseln är med om att frambringa rosen, är med om att frambringa brödsäden. Ingenting går till spillo i denna stora skapelseprocess. Det gör det i människornas skapande, för där kan vi se att det finns något i den stora planen som inte är färdigt.
      Vi lever således i en stor, levande organism som arbetar. – Gud arbetar. – Detta väsen arbetar, och dess organ är de levande väsendena. Utan dessa levande väsen skulle det ju inte kunna skapa.