Mellankosmiska och makrokosmiska väsen
125. Vi befinner oss i världsalltet som är en levande struktur, och det heter också i ett gammalt bibelord: "Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till." Det är en vetenskaplig sanning, ett vetenskapligt facit.
      Världsalltet är en väldig organism som är så egendomligt inrättad, att den kan iakttas i många olika format, så att den passar för alla sinnen, för alla storleksbegrepp. Det upprepar sig i princip, vilket vi också ska se på symbolerna.
      Människan är en treenig princip, alltså en bild av själva det stora världsalltet. Tar vi ett annat väsen, till exempel ett djur, är också det en treenig princip som består av ett jag, en skaparförmåga och något skapat. De ting som vi inte är vana att se som levande väsen, är alltid en del av ett levande väsen, antingen det skapade eller något av dess medvetande, och därigenom avslöjas det att det finns ett medvetande och ett jag bakom.
      Vi är vana att se människor, djur och växter. Dessa former av liv kan vi se. Men det finns ett väldigt stort område, det makrokosmiska området, där vi inte kan iaktta det så noga, där vi inte kan se liv, eftersom det där arbetas under ett annat tidsförhållande. Det som kanske bara är sekunder eller minuter i detta höga tidsbegrepp, är miljoner år för oss. Nedåt i mikrokosmos finns det också levande väsen, så detta att vi skulle finnas inne i en stor organism, är alls inte något som är gripet ur luften. Det finns också fakta som visar detta. Vår egen organism skulle inte vara en animalisk organism, om den inte bestod av levande animaliska mikroväsen. Att ett väsen är animaliskt, betyder att det har medvetande, det kan tänka, det kan känna sorg och uppleva glädje, det kan förnimma smärta och lidande, precis som vi själva har medvetande, har föreställningar om världsalltet osv.
      När man inte är van att ställa in sig på livet i det lilla, tänker man inte på att smådjur kan uppleva något. Men ser vi inte att ett pyttelitet djur som går på vår fönsterkarm kan springa i rädsla, när man kommer med ett finger. Ser vi inte hur det skyndar sig att springa, hur det kan ta till flykten? Ser vi inte hur en liten spindel kan väva det finaste spindelnät? Den lilla hjärnan visar att det inte krävs att hjärnan ska väga så och så mycket, att den ska ha så och så stora dimensioner för att den ska kunna vara på den och den nivån.
      Det lilla djuret och det stora, allt detta är bortom storlek. Vi har redan varit inne på att de storlekar vi ser, inte har något med det verkliga, det eviga facit att göra. Därför ska man inte ignorera de små väsendena i mikrovärlden.