Människan ser på stjärnhimlen
138. I årtusenden har människorna spanat ut i stjärnvärlden och sett dessa sköna, lysande stjärnor under de klara aftnarna. Men de vet inte vad de ser. Den allmänna uppfattningen är att det är stora döda krafter de ser. Människorna tror att dessa väldiga solsystem som vandrar genom världsrymden i sina långa banor, bara är ofruktbara krafter som vandrar utan mål och mening. Men det är de inte. De har ett långt, långt större ändamål.
      På de föregående symbolerna har vi sett att de atomer som vi är uppbyggda av, inte vandrar tillfälligt. Det ska de inte så gärna göra. Atomerna kan visst komma på avvägar, när människorna blandar sig i och skapar sjukdomar, men det ska vi komma till senare (kapitel 9 och 10). Nu ska vi tills vidare se, att när det hela är normalt i vår organism, lägger vi inte märke till den. Alla stjärnsystem går i sina banor såsom de ska.
      På bilden ser vi ut i världsrymden, vi ser en mängd stora system, och kommer vi i närmare beröring med dem, visar det sig att de har samma princip. Runt solen i vårt eget solsystem finns det också elektroner, nämligen planeter. Planeterna får sin kraft från solen. Vi ser ut i världsrymden och blir vittne till dessa väldiga, gigantiska områden med stora stjärntöcken och vintergatssystem som är av gigantiska format. I detta format kan vi inte se vårt eget klot, för det är ju inte ett lysande klot, det är en planet. På bilden ser vi bara solar och sådana system. Många tror att det är något tillfälligt de ser.
      Men nu vet vi att vi har en levande mikrovärld, där det hela är atomer, elektroner och mikrokosmiska stjärnsystem. Liksom denna värld också kan ses som människor, djur och växter, så måste det finnas en plats där solarna och stjärnsystemen verkar som atomer, där de formar levande organismer som fungerar och som är levande kraftcentrum, som är med om att skapa glädje och välsignelse för levande väsen. Det kan bli mer och mer synligt.