Kärlek och hat
158. Hela principen i världsalltets förnimmelse är i verkligheten baserad på de två kontrasternas förhållande till varandra. Våra sinnen är inriktade på att kunna uppfatta mörkret, uppfatta ljuset, och vårt medvetande får då intryck av den blandning som finns i det vi ser. Det vi själva skapar blir också en blandning av ljus och mörker. Vi kan skapa manifestationer som är väldigt mörka manifestationer, och vi kan skapa manifestationer som är väldigt ljusa manifestationer. Något kan vara väldigt ljust, något väldigt mörkt, och båda delarna är ofullkomliga. Det är inte bra, för det ska vara en harmoni mellan de två fälten.
      Ljus och mörker förekommer också på ett annat sätt än just precis som solens ljus och nattens mörker här på det materiella planet. Det förekommer också i medvetandet som mentalitet. Hatet är uttryck för världsalltets mörker, och kärleken är uttryck för världsalltets ljus. Det är blott samma principer omsatta till mental materia. Det är detsamma överallt, samma energier överallt, samma principer överallt, bara i olika variationer.
      Man kan inte framställa ett fotografi utan att ha skuggor på det. Man kan inte uppleva livet utan att ha mörker och ljus, man måste ha båda delarna, liksom det också är nödvändigt för den stora skapelsen i universum. Om mörkret inte fanns, om hatet inte fanns, skulle det ju bara finnas kärlek. Det vill säga, då fanns den inte, för kärlek är inte bara ljus.
      Kärleken är den fullkomliga harmonin mellan mörkret och ljuset, mellan hatet och det vi annars kallar – kulminationen av ljuset. Kärlek kan vara så överväldigande, att det bara till namnet är kärlek och i stället är vad vi kallar naiv snällhet. Man kan vara så till synes god att man gör barnen till viljes i allt. Man kan inte uthärda annat än att ett barn får sin vilja igenom. Man går med på allt möjligt bara för att man inte nänns säga nej vid de tillfällen då man bör säga nej. På så vis blir våra manifestationer för mycket ljus, och de blir dödsbringande. Men det kan också vara för mycket mörker, man är hatisk, bitter och argsint, det är också dödsbringande.
      Vad är då kärleken? Den är alltså en blandning, en harmoni mellan ljuset och mörkret. Det innebär alltså att det är en intellektualiserad känsla, och det är den intellektualiserade känslan som behärskar världsalltets skapelse. Det är den intellektualiserade känslan som betingar att vår organism från naturens hand har blivit så fullkomlig som den är. Det är denna harmoni, denna intellektualiserade känsla, som är målet för människans mentala skapelse. Det är detta människan ska nå fram till. Om en konstnär inte kan behärska färgerna eller kontrasterna på sin bild, kan det inte vara någon särskilt stor konstnär. Om en människa inte kan behärska ljuset och mörkret på rätt sätt, kan hon heller inte i sitt sätt att vara prestera något konstverk. Det beror alltså på förhållandet mellan ljus och mörker.