Jordklotets skapelse som ett konstverk
159. Skapelsen i världsalltet börjar ute i världsrymden som något som är osynligt, en gas, en massa, som blir till töcken. Töcknet blir efter hand till värme, samlar i sig mer och mer av dessa massor som strömmar runt i världsalltet som stoff, damm osv. från klot som för länge sedan har försvunnit. Det seglar runt i världsalltet och hopar sig till dessa begynnande solskapelser. Efter hand blir det glödande, det blir till en väldig eldocean. Det är också ett överväldigande ljus, det är inte många detaljer, det är utomordentligt svaga skuggor. Det är sol, vilket ju innebär att solfläckar kan uppstå, men det är ju inte något särskilt konstverk.
      Så fortsätter denna skapelse, och vi ser att mörkret kommer fram mer och mer. Jordklotet avkyls, och det kommer till ett stadium där mörkret så att säga har fått makten. Under den epok då det inte längre var så glödande, blev det faktiskt till ett svart klot. Det fanns inte något växtliv där, det fanns inte några färger, det var svart och ljust, alltså mörker och ljus.
      Men ljus och mörker är inte tillräckligt i den gudomliga skapelsen, och ljus och mörker är heller inte tillräckligt i vår manifestation. Vi ser alltså, att i denna skapelse av ett beboeligt klot fordras det mer. Vad fordras ytterligare? Det fordras kärlek, det fordras intellektualiserad känsla. Vad betyder nu det i jordens skapelse? Det betyder att hela växtriket framträdde.
      Det är ju växtriket som utlöser mångfalden av färgtillstånd. Så småningom fick det hela färg av växterna med deras blommor och gröna områden. Det blev en extra utsmyckning av den svarta jorden, där det förr var våldsamma vulkaner och lava, väldiga ödemarker, milsvida lavamarker som lyste i mörker, i svart, svart, som man ännu kan se på vissa platser på jorden. Sådan var jorden en gång överallt. Bortsett från vissa ställen, där den ännu hade glödande massa, var den i övrigt svart. Men så framträdde mer, klotet tempererades. Vulkanerna blev så småningom utbrända och slocknade, och på lavan, som ombildades med tiden, blev det möjligheter för begynnande växtliv.
      Växtlivet kolorerade och dekorerade klotet. Varför det? Vad var nu det? Det mildrade, det smekte. När man ser en ödemark där det inte finns något annat än svarta detaljer, är det ju inte särskilt smekande. En människa som bara har mörker, onda tankar emot en, är heller inte särskilt smekande. Vi ser att naturen och mentaliteten också är ljus och mörker. Men där det så fylls upp med träd, växter och blommor, blir det efter hand väldigt många färger. Jorden är i dag ett strålande klot, och tack vare det befinner sig jorden på det fullkomliga stadium som människorna en gång ska nå i sin utveckling. Jorden håller på att gå in i den stora födelsen. Därför har den en så omätlig detaljrikedom, så väldiga färgorgier, så underbara klimatförhållanden osv. Det är därför att den nu är inne i en kärleksatmosfär, där kontrasterna fullkomnas med färger.